Det finns tillfällen då Robban ber till högre makter att jag ska låta bli att blogga. Det är när han har gjort något ogenomtänkt som han helst bara vill att vi båda ska glömma.
Sen finns det tillfällen där han verkligen vill att jag ska blogga. Idag är en sådan dag. 😉
Jag har jobbat i natt. Ja jag har ju sovande jour så jag får tekniskt sett betalt för att sova. Dock så sover jag inte något vidare bra när jag är på jobbet. Robban ligger ju inte bredvid mig och när han inte gör det så kan jag inte riktigt sova var jag än befinner mig.
Igår, innan jag började jobba, så sa Robban något om nybakade grahamsfrallor och hur gott det var med ost och marmelad. Det får vi ha någon gång konstaterade han. Och jag höll med honom men sa också att jag antog att han ville att jag skulle baka det någon dag. Självsäkert sa Robban att han minsann också kunde.
Detta var ju onekligen ett tillfälle som jag inte bara kunde låta ”glida mig ur händerna”. Så jag slängde mig på telefonen, googlade fram ett recept på kalljästa grahamsfrallor. Jag tänkte att inte ska han behöva stå och slita med brödbak på morgonkvisten. Sen skrev jag ut receptet och la det på nordet framför Robban som satt i soffan.
Jag kunde nästan höra hur han tänkte ”jag och min stora trut”
Länge och väl satt han och läste igenom det där receptet. Alternativt så läste han inte alls utan låtsades bara, under tiden som han försökte hitta utvägar för att slippa det där baket.
Innan jag gav mig iväg till jobbet igår så frågade jag om han hade något ärende till Ica eftersom jag hade ett paket som behövde postas. Men det sa han att han nog inte hade. Jag pikade honom lite och sa att vi inte hade varken jäst eller grahamsmjöl hemma. Han muttrade något ohörbart tillbaka. 🤣
När jag satt på jobbet igår kväll så insåg jag att Robban med största sannolikhet, om än motvilligt, faktiskt skulle ge sig på att baka dom där bullarna. Han hade ju liksom lite målat in sig själv i ett hörn. Om han inte skulle bakat dom så riskerade han ju att hängas ut, här i bloggen, om hur stor i truten han varit. Och DET skulle ju ha varit just ett sådant där i lägg som han inte vill att jag ska skriva.
I morse när jag satt i bilen på väg hem efter jag gått av mitt pass så försökte jag ändå lägga band på mina förhoppningar. Det finns väl inget värre än att bli sugen på något som man sen inte får? (Eller jo, jag kan komma på minst 100 saker som faktiskt är värre. Men ni förstår vad jag menar)
Jag svängde in på infarten här hemma, hoppade ur bilen och sniffade i luften för att känna om det möjligen luktade nybakat. Det gjorde det inte 😫
Men…… När jag öppnade ytterdörren. DÅ kom doften!!! Och på bänken i köket, under en handduk, stod en plåt med nybakade, varma och rykande bullar.
Kanske inte det allra vackraste ett öga har skådat. Men i mina ögon var det dom vackraste bullar jag sett. För Robban hade bakat dom!! ❤️❤️ Det första och ända som han har bakat under våra 25 år tillsammans. (Kanake även det sista 🤣)
Att ha jobbat natt, sovit katastrofalt dåligt och då få komma hem till nybakade bullar är så guld värt!!! Det är kärlek!! ❤️❤️
Under hela frukosten pratade Robban om sina bullar. Hur man inte fick knåda degen för mycket, hur klibbig degen var så att det var svårt att forma den, hur dom skulle jäsa och när dom skulle jäsa. Märkbart stolt över sitt verk. (Och det har han all rätt att vara)
Efter frukosten så skickade han en bild till mig på frallorna när som stod i ugnen. Jag tog det som en liten tyst bön om att få hamna i bloggen. Speciellt med tanke på att han skickade samma bild TRE gånger. 🤣
Jag hade mer än gärna gjort detta till en liten ”tradition” efter att jag jobbat natt. Men jag har ju bara ett enda nattpass kvar på jobbet på ett väldigt bra tag. Jag borde kanske strunta i det där med att gå i skolan trots allt. 🤔
0 kommentarer