Det är snart 3 år sedan jag förlorade min älskade mamma. Det har inte gått en enda dag utan att jag tänkt på henne och saknaden finns där och maler i mig konstant. Men jag har tvingats lära mig att leva med den. Och idag kan jag (oftast) hantera sorgen. Men det finns fortfarande stunder och ibland till och med hela dagar då sorgen slår till och håller mig i ett fast grepp. Sådan dagar är jag konstant ledsen och hela min kropp värker då av saknad.
Jag kan inte räkna till hur många gånger jag, under dessa tre år, har önskat att jag fick träffa henne bara en enda gång till.
Idag har jag varit inne i stan. Innan jag skulle köra hem så svängde jag ner om kyrkogården för att tända ett ljus på mammas grav.
Redan när jag svängde in på parkeringen så högg det till i bröstet. Genom grindarna såg jag en kvinna som satt på en bänk på andra sidan om fontänen och på det avståndet så såg hon precis ut som mamma innan hon blev sjuk. Genast började mina tårar forsa och jag kunde inte sluta att stirra på kvinnan.
Hela vägen bort till graven så tittade jag på henne och hon på mig. Hela hennes rörelsemönster, hennes klädstil, hennes utseende (på det avståndet) var det samma som mammas och jag fick hindra mig själv från att springa bort och slänga mig i hennes famn.
Självklart så förstod och visste jag att det inte var min mamma som satt där på bänken. Men det såg ut som henne och jag kunde inte se mig mätt. Jag visste att om jag skulle gå närmare henne så skulle hon förmodligen inte alls vara lik mamma så jag ville absolut inte gå dit. Jag behövde få se henne som mamma en stund, även om det gjorde obeskrivligt ont.
När jag hade tänt mitt ljus och kom tillbaka till bilen så satt jag där en lång lång stund och bara stirrade på henne och grät av längtan till mamma.
Hon var så pass långt bort att hon inte såg när jag (i smyg) fotograferade henne.
Där satt hon i solen, helt ovetande om att hon för en liten stund gav mig känslan av att jag, på avstånd, hade fått träffa min mamma igen. Ett möte som gjorde så otroligt ont men som samtidigt kändes skönt på något konstigt sätt. Ett ”låtsas möte” med min älskade mamma. Jag skulle kunna ge precis hur mycket som helst för att få möta mamma på riktigt. Det finns så oerhört mycket jag skulle vilja prata med henne om.
Resten av dagen och kvällen så har mamma konstant varit i mina tankar. Sorgen och saknaden har varit extra stark och smärtsam i kväll. Men jag känner en konstig tacksamhet till damen där på bänken. Damen som gav mig ett låtsas möte med mamma. ❤️
0 kommentarer