Löftet till mig själv.

Nu ligger 2022 bakom oss och vi har fått 365 nya dagar framför oss att fylla med upplevelser och minnen.

Så här i årets första blogginlägg ”borde” jag summera 2022. Men när jag tänker tillbaka på förra året så stannar tankarna om och om igen på dom dåliga och jobbiga händelserna och minnena. Tyvärr är det väl dom som av någon anledning sätter sig hårdast fast i minnet.

Jag går in i 2023 med samma saknad som jag bar med mig under hela 2022 och som jag vet att jag kommer bära med mig resten av mitt liv. En saknad som jag fortfarande försöker lära mig att leva med.

Eftersom tankarna hela tiden fastnar vid de saker som varit jobbiga under 2022 så väljer jag att strunta i att titta i backspegeln just nu. Det är ju trots allt inte dit jag ska. Jag ska ju framåt så jag riktar blicken ditåt istället och hoppas att 2023 blir ett bättre år. Där det positiva får ta överhanden.

Jag ger egentligen aldrig mig själv några nyårslöften. Vad är det för mening att lova sig själv något som man ändå vet att man med största sannolikhet inte kommer klara av att hålla?

Men i år har jag trots allt gett mig själv nyårslöfte som jag verkligen ska försöka att hålla för mitt eget måendes skull.

Jag ska försöka att inte bli så stressad över saker. Speciellt inte över saker som jag faktiskt inte ens behöver känna stress över. DET löftet kommer bli en stor utmaning för mig 😬

Jag ska försöka att inte låta mig bli så påverkad av andras dåliga mående. Jag kommer aldrig att sluta bry mig om andra som mår dåligt. Men jag får inte låta det dra ner mig, vilket det ofta gör.

Det viktigaste ”löftet” av alla är nog trots allt att jag verkligen ska försöka att inte stänga in och stänga av min sorg efter mamma. För det har jag gjort mer eller mindre ända sedan den dagen hon gick bort.

Först ”stängde jag av” för att klara av att vara stark för pappa. När han sakta men säkert reste sig så ”stängde jag av” för att skona Robban. Jag vet att han tycker att det är jätte jobbigt när jag är ledsen för att han inte vet vad han ska göra för att trösta. Och istället för att förklara för honom att det ibland bara behövs en kram så har jag valt att antingen bita ihop eller, när tårarna inte går att stoppa, gå undan för att han ska slippa se.

Sen står jag där i duschen eller i tvättstugan, hänger tvätt och pyser ut lite av all den sorg jag har inom mig medans tårarna forsar en stund. Innan jag spänner åt den där ”ventilen” igen, biter ihop och torkar tårarna tills nästa gång dom svämmar över.

Så otroligt många gånger har han bett mig att inte ”gömma mig” när jag är ledsen. Han har bett mig att bara släppa ut. Ändå fortsätter jag att ”smyg sörja”

Att dessutom få höra på omvägar att någon sagt att jag tycker synd om mig själv, för att jag förlorat min mamma, har även det bidragit till att jag biter ihop och stänger in. Jag vill inte att folk ska se på mig som någon som tycker synd om mig själv. Men för vems skull biter jag ihop? För vems skull stänger jag in? Sakta men säkert så har jag förstått att en normal människa som själv har upplevt den djupaste sorg aldrig skulle säga så. Att ens bara tänka en sådan tanke blottar en väldigt oempatilös människa. Och ska en sådan människa få mig att ”skämmas” över min sorg? JAG älskade mamma. Och JAG gick fullkomligt sönder när jag förlorade henne. JAG sörjer och saknar. Det är inget jag överhuvudtaget ska skämmas över.

Så mitt löfte till mig själv för 2023 är att sluta stänga in min sorg. Sluta gå undan och sluta bry mig om vad oempatiska och oförstående människor säger. Bara den som själv har upplevt riktig kärlek, sorg och saknad förstår vad det innebär.