I tisdags hade jag min första riktiga lektion i skolan. Fram tills dess så har det bara varit en massa introduktion. Men i tisdags så var det alltså dags för första riktiga lektionen. Jag gled in i klassrummet i god tid innan lektionen började och satte mig på en ledig stol lite längre bak i klassrummet.
Sist jag gick i skolan, på 90 talet, så var det allra längst bak man skulle sitta om man ville vara riktigt cool. (Alternativt bara förbannat störig och inte ta sina studier på allvar) Längst fram ”pluggisarna” (Dom som idag är lärare, advokater osv)
Idag är jag dock något klokare och har ju för avsikt att faktiskt bruka allvar med mina studier. Så jag satte mig inte allra längst bak utan så där lite lagom nära mitten. Inte för cool och inte för ”pluggig” 😉
Fysiologi och anatomi var ämnet. Vi pratade om celler. Och på tavlan visade läraren en PowerPoint. Det där med ”overhead apparat” har dom tydligen slutat med sedan jag satt i en skolbänk sist. 🤣
Det var där och då som jag på riktigt insåg att min syn absolut inte är vad den en gång var. Eller ens är vad den borde vara.
Som jag har skrivit i tidigare blogginlägg så behöver jag boka en tid hos optikern. Men jag har liksom av någon obegriplig anledning, skjutit på det. Som om jag har gått och väntat på att synen, helt mirakulöst, ska komma tillbaka. Det lär den ju bevisligen inte göra. Tvärtom. Så jag gav upp. Det funkar inte att skjuta på den där synundetsökningen längre. Så på nästa rast så bokade jag tid för synundersökning och fick en tid redan dagen efter. (Alltså igår)
Innan skolan så gick jag, med nervösa steg, in hos optikern för att göra den välbehövliga synundersökningen och få min dom.
Jag fick sitta och glo in i en massa olika apparater så att dom kunde mäta tryck, fotografera och bära sig åt innan jag slutligen fick gå in och förnedra mig med att försöka läsa nedersta pyttelilla raden på en bokstavstavla.
Jag är ganska så säker på att dom bara försökte få mig att känna mig dum. Där var inte en enda bokstav. Bara en massa prickar. Då fick jag ta på mig ett par fruktansvärt fula ”test glasögon” som man kunde sätta en massa glas i.
Optikern satte i glas men det gjorde ingen skillnad. Så han höll på och bytte dom där glasen tills dom där prickarna plötsligt blev bokstäver. Till och med läsbara bokstäver!! Han måste ha bytt ut dom där prickarna när jag råkade blinka eller något. Men när han hade bytt dom där glasen ett antal gånger så blev till och med rummet och omgivningen klarare.
Det var då som optikern gav mig domen. Med mjuk och len röst så förklarade han att den där tiden med läsglasögon från gekås var över. Det var dags att ta steget in i den riktiga (och dyra) glasögon världen. Det var dags att gå över till progressiva sa han. Jag hörde ett ljudligt gnyende från min väska och insåg att det var min plånbok som grät.
Han föreslog att jag skulle gå ut och titta på lite bågar. Och så skulle jag få 2 par för priset av 1. Det var väl iallafall en liten tröst för plånboken.
Redan innan jag gick in där och satte mig i det lilla rummet så hade jag tittat lite på bågar och redan då så visste jag att det skulle bli fullkomligt omöjligt för mig att bestämma mig. Jag klarar ju knappt av att ta beslut om vilken tröja jag ska ta på mig på morgonen. Och då kan jag ändå byta ut den mot något annat i garderoben, 5 minuter senare, utan att det kommer att kosta mig något. Ja förutom el, vatten, tvätt och sköljmedel. HUR skulle JAG kunna välja ut ett par glasögon som jag ska ha dagligen i resten av mitt liv??? (Ja, resten av mitt liv är eventuellt att ta i. Men iallafall läääänge)
Jag förklarade att det bästa nog var om jag återkom en annan dag och tog med mig en pålitlig vän som smakråd. Så sa jag sist också när dom ville att jag skulle välja ut läsglasögon. Det var tydligen 2019 och jag har inte satt min fot där sedan dess. Men jag antar att jag denna gången faktiskt måste komma tillbaka. Progressiva glasögon säljs nämligen inte på gekås.
0 kommentarer