I huset hemma hos pappa hade mamma ett syrum. Hela det rummet var så mycket HON. I alla år så var det där man oftast hittade henne. Hon satt där vid sin symaskin eller stod vid sitt enorma ”klipp bord” i färd med att klippa ut något till någon kommande kreation som hon skulle sy.
Mamma var sömmerska och handarbete över lag var hennes största hobby. Och hon var så obeskrivligt begåvad och skicklig. Det var som om inget var för svårt för henne att sy. Jag kunde lämna hem ett klädesplagg som gått sönder och hon lagade det så att det inte ens syntes att det någonsin varit sönder. Som om hon använt magi.
När mamma gick bort så blev det där syrummet så oerhört smärtsamt att gå in i. Alla hennes maskiner hade tystnat och hennes stol var tom. Just där inne blev det som allra tydligast att hon inte fanns hos oss längre. Varje gång man tittade in där så var det som att man förväntade sig att få se henne sitta där vid sin maskin igen. Och varje gång man insåg att så inte kommer att ske så högg det till av sorg och smärta i bröstet. 😞
Varken jag eller pappa ville riktigt göra av med alla hennes saker som fanns där inne. Det gav liksom känslan av att ”städa bort” henne. Samtidigt så visste vi ju båda att hur högt vi än önskade att hon skulle komma tillbaka till oss och sitt älskade syrum så skulle det aldrig hända. Hon är och förblir borta.
Lite då och då har vi gått in där och tittat bland alla hennes saker och sagt att vi måste ta tag i det. Sen har vi gått ut där ifrån igen utan att ha kommit någon vart alls. Det har varit alldeles för jobbigt och alldeles för övermäktigt att slutföra eller ens påbörja. Var skulle vi börja? Vad skulle vi göra med allt? Var skulle vi göra av allt? Vad hade mamma velat?
När jag har pratat om mammas syrum så har dom flesta tänkt sig ett rum med en symaskin, lite trådrullar, nålar och kanske lite tyg. Man behöver ha sett rummet för att förstå!!
30-40 (om inte fler) pärmar fulla med mönster, trådrullar med alla nyanser och färger man bara kan tänka sig, hyllor fulla av tygrullar, skåp fulla av vikta tyger, skåp och lådor fulla av kantband, spetsband, fransband, dragkedjor, knappar osv osv. Det finns nog ingenting man kan köpa i en sybehör affär som inte gick att hitta i något skåp eller låda i det rummet.
Varje sömmerskas dröm, mammas verklighet, min och pappas enorma tyngd och smärta 😞
I närmare 1½ år har det stått där orört, som ett monument över hennes minne. Jag vet inte hur många gånger vi har sagt att vi måste ta tag i det men sen har vi ändå bara skjutit det framför oss. Som om vi hoppades att allt bara skulle lösa sig av sig själv.
Värst har det varit för pappa. Han bor ju med det. Jag som inte bor där har ju kunnat ”förtfänga” det. Jag har ju sluppit att se det varje dag och har kunnat ”blunda” för det. Jag har bara behövt känna det där extra hugget i hjärtat just när jag kommer hem till pappa. Pappa har tvingats få det där hugget flera gånger om dagen i 1½ år.
Så till slut var vi ändå tvungna att stänga av känslorna, kavla upp ärmarna och ta tag i det. Hur ont det än gör och hur fel det än känns så måste vi gå vidare. För det vet jag att mamma hade velat. ❤️
Så med smärta i hjärtat bet vi ihop och tog tag i att gå igenom och packa ner alla hennes älskade saker. En del skänktes bort och en del lämnades till auktion i hopp om att någon som älskar att sy, lika mycket som mamma gjorde, ska få chansen att köpa det.
Pappas stora bekymmer var vad han skulle ha rummet till. Han behöver ju liksom inte det. Men rummet finns ju där oavsett. Vi kan ju inte gärna ställa oss och spränga bort det från huset. Det vore ju ganska så olämpligt mitt inne i ett villa kvarter. Men på något sätt så behövde han nog ha en klar plan för vad det skulle bli av det. Jag försökte övertyga honom (och mig själv) om att det nog skulle ge sig av sig själv när allt väl var klart.
När allt var nerpackat och tömt så tog jag och pappa ett steg tillbaka och lämnade över till Robban som satte igång att spackla, tapetsera och måla om. Till att börja med så kändes det fruktansvärt!! Inte nog med att vi städat ut henne, nu gjorde vi dessutom om och raderade varje spår av henne. Det kändes HEMSKT!!
Men ju längre Robban kom i sitt målande, ju längre kom vi i vår bearbetning och dessto bättre kändes det. Jag kunde nästan höra mamma säga att vi gjorde helt rätt. Hon hade inte velat att vi fastnade i sorgen, saknaden och materiella ting. Och oavsett om vi så skulle göra om hela huset så kommer hon ändå aldrig att raderas ut. Minnet och saknaden kommer ALLTID att finnas kvar.
Jag vet att mamma hade älskat att just Robban var den som målade om. Och jag vet att hon har varit där intill honom vid varje litet penseldrag han gjort. Och hon har känt samma stolthet över att ha honom till svärson som hon ofta uttalade när hon levde. ❤️
När Robban målat klart så var det dags för mig och pappa att ta över igen. Han hade några idéer och jag hade några. Och när vi kombinerade ihop dom så blev det SÅ förbannat bra!! I mina gömmor hade jag en matta, en taklampa och en bordslampa som jag trodde kunde bli bra. Pappa hade soffa, fåtöljer, vinställ och en lykta som vi flyttade in där. Sen hittade jag ett bord på loppis och när vi satte ihop allt så blev det så perfekt!!
Jag blev väldigt nöjd med vad vi åstadkom. Men det viktigaste av allt är att pappa blev väldigt nöjd. Jag vet att mamma var med oss hela tiden och njöt av att få se oss göra detta tillsammans. Och jag vet att hon älskar vad vi valde att göra med hennes syrum. För hur mycket hon än älskade sitt syrum så har hon ingen nytta av det där hon är nu. Och jag vet att hon inte hade velat att vi behöll det när det bara skapade smärta. Hon ler från sin himmel och tycker att det blev fint och helt i hennes smak. ❤️❤️
0 kommentarer