stödbensöl, barfota camping och batteriladdning.

Om ni läste mitt förra i lägg så vet ni att vi är i Lomma. Och har ni läst tidigare inlägg så vet ni att vi skulle ha varit här redan förra veckan. 😉

Det finns en viss procedur som jag har upptäckt görs varje gång vi kommer fram och ska ”instalera” oss på en camping. 😂

Jag och Robban har våra egna ”ansvars områden” som vi alltid gör. Det är inget som vi satt oss ner och resonerat om hur vi ska dela upp. Det har bara blivit så. Han gör ”sitt” och jag gör ”mitt”

När vi kommer fram till en camping så börjar vi (så klart) med att hitta den plats vi blivit tilldelad. Robban kör lungt och fint omkring på campingpmrådet medans jag sitter bredvid med ”områdeskartan” i högsta hugg och försöker förstå var vi är och var vi ska.

När vi väl har hittat vår tilltänkta plats så hoppar jag ur bilen för att försöka hålla koll på var själva tomtgränsen för vår plats går. Något som ibland inte är det lättaste att se. Robban hissar ner rutorna på bilen för att sen backa in vagnen på plats.

Och i detta skedet är han verkligen grym!!! Inte nog med att han är en mästare på att backa. Han gör det samtidigt som han lyssnar på mig. I vanliga fall brukar han inte klara av att dricka kaffe och lyssna samtidigt. Det blir helt enkelt ett moment för mycket för honom. Men backa husvagn och lyssna, det funkar 😂

Står jag där vid sidan av vagnen och säger att den skulle 10 centimeter åt ett håll så vrider han den exakt på millimetern dom 10 cm jag sagt. Det är nog få som kan backa husvagn som han. 😉

När vagnen väl är på plats så hoppar han ur bilen, hakar av husvagnen från dragkroken och ställer sen bilen bredvid. Sen åker ”koffert luckan” upp, spillvatten tanke och stödbens veven plockas fram och de bakre benen på husvagnen vevas genast ner för att jag ska kunna gå in och sköta ”mitt”

För er som ev. Inte förstår er på det där med husvagn så måste de bakre benen ner för att husvagnen inte ska tippa om man är inne i den.

När de bakre benen är nere så är Robbans nästa steg alltid att han tar av sig skor och strumpor. Och strumporna stoppar han alltid ner i skorna innan han tar tag i att veva ner även dom främre benen. 😂

Detta är något som Robban aldrig själv har tänkt på att han gör. Men igår när jag står med kameran i högsta hugg så blev han medveten om hur förutsägbar han är……Och säkert spred sig en liten oro över att detta kommer att hamna i en blogg. 😂

Innan han ger sig på dom främre benen så går han alltid in i husvagnen, sätter på radion (en radio som han ändå inte hör när han är på utsidan. Men på ska den, av någon obegriplig anledning, vara!) Och så tar han fram en öl som han öppnar och tar en klunk ifrån. Sen ställer han den på bänken innanför dörren i husvagnen. Där står den sedan tills han är klar med alla sina bestyr.

Detta kallas bland husvagnsmänniskor för stödbensöl. När man har vevat ner stödbenen så hör det till att man får en öl som belöning.

Först nu, i skrivande stund, slog det mig att det kanske inte alls är för min skull som Robban vevar ner de bakre benen. Det är ju bara för att kunna få den där ölen!!! 😯

Nå väl. När han vevat ner benen så går jag in i husvagnen och sköter ”mitt”. Vilket bla. är att ställa fram allt som ska vara framme men som måste läggas undan just när man kör. Under tiden så sätter Robban spillvatten tanken på plats, kopplar på elen och en massa sådant där nödvändigt ”mans göra”

Vi hjälps sedan åt att antingen fälla ut markisen eller bygga upp förtältet, beroende på vad vi väljer att använda under just den resan. Sen står jag inne i husvagnen och langar ut mattor, bord, stolar och annat som ska vara utanför vagnen. Och Robban ställer allt på plats.

När allt detta är gjort så tar han tag i den där öppnade ölen och sätter sig och bara njuter av att inte ha fler ”måsten” de närmaste dagarna. 😎

Jag ser aldrig Robban så avslappnad som när vi är iväg med husvagnen. Och jag känner heller aldrig mig själv så avslappnad som då. Det är lite som om man lämnat alla ”måsten” alla problem och alla bekymmer hemma. Man får en chans att andas och ladda batterierna för ett tag. Och numera (när alla barn slutat följa med) ger det oss även en chans att umgås bara han och jag. ❤️