Igår var vi nere vid havet. Och där finns ju, som vid de flesta andra hav, fiskmåsar. Jag tycker att det är lite mysigt att höra fiskmåsars skri. Det är sommar för mig.
Det har ju i och för sig hänt att vi på någon camping har haft en mås som suttit på husvagnstaket och skränat och just då har jag väl inte direkt tänkt några glada tankar. Men nere vid havet så älskar jag att höra dom. ❤️
Men ut över att jag tänker sommar så säger jag alltid ”Den kommer aldrig att klara sig…..krrrrch” så fort jag ser en mås. Detta är pga något som jag tvingades uppleva när jag var liten, på just denna campingen.
Jag kan ha varit ca 9-10 år. Jag och några kompisar hittade en mås som hade brutit sin vinge. Vi tyckte oerhört synd om den men vi bestämde oss för att vi skulle hjälpa den.
Så med glasspinnar ”fixerade” vi upp vingen. Jag antar att någon av oss hade sett någon göra så på något naturtrognam på tv eller liknande Och på barns naiva vis så trodde vi väl att vingen då skulle läka på ett litet kick. På tv gick ju sådant så fort. Innan avsnittet var slut så var ju allt klappat, klart och fågeln kunde flyga igen. Huruvida benen inne i vingen ens låg rätt för att läka ihop var nog inget vi ens förstod var nödvändigt.
Vi ”spände” som sagt ihop vingen med glasspinnar och vandrade sen omkring på campingen med vår lilla mås i väntan på läkning. Stackars mås!!! Inte nog med att den förmodligen hade förbannat ont i sin vingen, den måste samtidigt ha varit livrädd och där och då bara önskat livet ur sig själv för att slippa oss barn.
Vi gick omkring där med vår lilla mås och stötte då ihop med en ”gubbe”. Ja inte våra barnaögon var han ju minst 100 år gammal och då en gubbe. Men han kan lika väl ha varit typ 35 🤣
Han såg att vi vandrade omkring med en mås i famnen och kom fram och frågade vad vi hade där. Stolta visade vi upp vår mås och berättade vilka hjältar vi var som skulle rädda livet på den. Vi förväntade oss nog rejält med beröm för vår empati och djurvänlighet. Men det fick vi minsann inte. Istället fick vi, eller iallafall jag, men för livet.
Gubben tittade utforskande på den stackars rädda måsen. Sen bad han om att få hålla den. När han fått måsen i sin famn så sa han bara ”Den kommer aldrig klara sig” samtidigt som han la handen om måsens hals och bröt av huvudet på den med ett högt och ljudligt krrrrch. Mitt framför våra ögon. 😲
Ja han bröt inte bara nacken på vår lilla vän. Han separerade verkligen huvudet från kroppen!!! Med måsens kropp i ena handen och det lilla huvudet i den andra så gick han sen bort till containern, slängde ner fågeln där och gick sen oberörd därifrån med tofflor hasande mot asfalten.
Kvar stod vi med darrande underläppar och glodde hatiskt mot gubben. Han hade mördat vår vän!!!
Nu i vuxen ålder så förstår jag ju att det var det enda rätta att göra. För vår lilla glasspinne metod drog enbart ut på lidandet. Men jag tycker ändå att gubben kunde ha gjort det liiiite snyggare. Han kunde ha lurat i oss att han skulle ta den till djursjukhuset eller vad som helst. Och sen, när vi var utom hör och synhåll, kunde han ha dödat den utan att vi såg eller ens visste om det. Att stå och separera huvud från kropp inför oss var kanske inte riktigt den bästa lösningen. Jag kan ju säga att vi hatade den gubben resten av åren som vi låg på campingen. Och än idag över 30 år senare så tänker jag alltid på den händelsen när jag ser en fiskmås. Speciellt om den har brunt huvud.
0 kommentarer