Minns ni att jag för läääänge sedan (i förra bloggen) skrev om Robban och hans ”rädsla” för att ge blod? Ja han var så klart inte rädd men han var ändå på något sätt lite motvillig till att ge blod. Han kom på 2626388 olika ursäkter till varför han inte hade tid eller kunde.

Jag skrev att jag tycker att om man är villig att ta emot blod så borde man (om man är frisk och får) också vara villig att lämna. Ge och ta har man väl fått lära sig sedan barnsben?

Jag försökte locka honom med att man får en gåva (typ en mugg, handduk, paraply eller liknande) som tack och att man dessutom får fika efteråt. Ibland i form av kanelbullar!!!! Vägen till mannens hjärta ska ju tydligen gå via magen sägs det. 😂

Det var väl under mer eller mindre tvång som han gick dit ensam första gången. Han lyckades liksom inte hitta några tillräckligt bra eller hållbara argument till att inte göra det. (Och så var det nog det där med kanelbullen som avgjorde saken 😂)

Efter den där första gången så har han blivit väldigt mycket mer positiv till det hela och nu går vi alltid dit tillsammans och har en blodig ”date” var 4:e månad 🥰

I fredags var det dags igen.

Varje gång Robban kommer dit så får han en liten äppeljuice att smutta på under tiden som han tappas på blod. Jag tror att dom har förstått att han är där för godsakerna så han hinner knappt in genom dörren innan dom ger honom juicen. 😂

När man är klar med lämnandet så ska man helst sitta kvar i stolen en liten stund så att man inte blir yr och i värsta fall tuppar av. Men se det har minsan inte Robban tid med. För i rummet intill står fikan, till självservering, och väntar!! Sköterskorna hinner knappt ta bort nålen från Robbans arm innan han är halvvägs ut ur rummet……med blodpåsen släpande efter sig längst golvet. Kaaakaaaaa hör man honom väsa innan han har stoppat munnen full av läckerheter.

Denna gången erbjöds det till och med delicato bullar!!!!

Varje gång jag är och lämnar blod så tänker jag på alla dom gånger som mamma behövde blod. Och jag känner en obeskrivlig tacksamhet för alla dom hjältar som gjorde det möjligt för henne att få blod när hon behövde. ❤️ Innan mamma blev sjuk så var hon också blodgivare. (Trots att hon inte åt kakor 😉)

Och samtidigt som jag önskar att ingen ska ha behov av mitt blod så hoppas jag samtidigt att jag kan hjälpa någon annan att få leva vidare.

Idag fick både jag och Robban sms om att vårt blod kommit till nytta.

Jag får alltid blandade känslor när det där smset kommer. En del av mig blir ledsen över att någon har behövt få blod eftersom det kan vara pga något tragiskt. En annan del av mig blir glad för att jag faktiskt har gjort nytta och att just det där blodet, som just den personen behövde, fanns tack vare mig. ❤️

Jag tycker att ALLA, som är friska och får ska lämna blod. En hjälte insats som inte tar speciellt många minuter. Man kan rädda liv….. Och man får ju FIKA!!!!

www.geblod.nu

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.