Idag är det 5 månader sedan jag förlorade min högt älskade mamma och bästa vän. En del av mig här inte ens förstått att hon är borta. På något sätt är det som om jag förnekar det för mig själv. Som om jag tror att hon trots allt är där hemma hos pappa, så som hon alltid har varit. Men så ibland hugger det till i magen och insikten sköljer över mig. Jag saknar henne så obeskrivligt mycket. Känner mig halv utan henne och ibland undrar jag om jag någonsin kommer att bli hel igen. Kommer jag någonsin kunna känna lycka igen? Kan man det när man har förlorat världens finaste mamma?

Det finns så otroligt mycket som påminner om mamma och hon fattas i allt jag gör. Och vissa saker och situationer är så obeskrivligt jobbiga.

Igår gjorde jag iordning pappas adventskalender. I flera år har han fått en adventskalender med sådana där äckliga likör karameller av mig inför varje jul. Ja han tycker ju så klart att dom är goda.

Och varje år har mamma berättat hur han varje dag i december har varit som ett litet barn när han öppnat sin lilla lucka.

Under väldigt många år så åt inte mamma varken godis, chips eller kakor. Hon hade verkligen en karaktär som jag många gånger önskar att jag hade haft iallafall en liten liten del av. Hade hon bestämt sig för att sluta äta godis så höll hon benhårt fast vid det. Bestämmer jag mig för att sluta äta godis så klarar jag att hålla fast vid det i ungefär en kvart innan jag åter igen sitter där med munnen full.

Men den sista tiden så släppte hon på det och åt vad som föll henne in. Det var ju bättre att få i sig lite godis än att inte äta alls. Så förra året så fick även hon en kalender. Jag köpte en sådan där kalender som man fick fylla själv och så la jag ner sådant som jag visste att hon skulle gilla. Daim, choklad med nötter, choklad bullar nötter osv.

Mamma älskade sin kalender och varje dag skickade hon en bild till mig på vad som varit i luckan. Och trots att det var jag som fyllt den där kalendern så tyckte jag att det var spännande att få hennes dagliga uppdateringar om vad luckan innehöll och vad hon tyckte.

Pappas tjusning över sin kalender försvann när han såg mammas och där och då så lovade jag att göra vars en till dom nästa gång.

I går stod jag och fyllde pappas kalender för i år. Samtidigt som jag vet att pappa kommer att uppskatta den så gjorde det så förbannat ont att hålla på med den. Jag skulle ju göra två!! Dom skulle ju öppna tillsammans varje dag och jämföra vad dom hade fått. Så blev det inte. 😢

När jag var klar med kalendern så satte jag mig i soffan med en tung sorg i bröstet och läste gamla sms och messenger meddelande från mamma och bara grät. Fan vad jag saknar henne!!

När jag satt där och ”skrollade” på Messenger så råkade jag trycka till den lilla telefonluren så att jag ringde. Så nu står det i vår konversation att mamma har missat mitt samtal. 😢

Att se det i text var som att få tusen knivhugg i bröstet. Det var som att få på pränt att jag aldrig mer kan ringa henne. Att jag aldrig mer får höra hennes röst och att jag för alltid är dömd att gå med en olidlig sorg och saknad.

5 månader har gått utan henne. 5 månader som känns som år men samtidigt som veckor. Det finns inte ord för hur oerhört mycket jag saknar henne.

Fina älskade mamma 💜

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.