Hur skriver jag det här utan att bli ”långrandig” och utan att det ska verka som att jag vill ha sympatier? För det vill jag inte. Jag vill bara ha förståelse Det finns så mycket jag vill få fram men samtidigt så vill jag bara tiga. Men hur får man förståelse när man inte riktigt hittar orden för att förklara?
Som alla andra så har jag stött på en del motgångar i livet som jag har varit tvungen att tackla. Saker som skakat mig i grunden, förändrat mig och stundtals fått mig att undra hur jag ska resa mig igen. Men jag har alltid rest mig. Det har varit kämpigt men jag är en fighter som vägrar ge upp.
”Bit ihop och kämpa på” har varit mitt motto. Och det har funkat……..det är iallafall vad jag har trott. Vad jag egentligen gjort är att jag stoppat undan och lagrat en massa obearbetade upplevelser. Som att blåsa luft i en ballong. Man kan inte blåsa hur mycket som helst. Tillslut är ballongen överfylld och den smäller. Lite så blev det för mig. I November 2020 inträffade något som fullkomligt slog mig till marken och min ”ballong” sprack.
Där och då mådde jag så obeskrivligt dåligt. Jag kände mig vilsen, ledsen, jagad men samtidigt låst. Jag sov dåligt, grät väldigt mycket och jag förlorade all förmåga att strukturera upp dom enklaste saker eller att ens hålla fokus. Var jag än befann mig så kändes det som om jag var på fel plats. Men jag visste inte riktigt var den ”rätta” platsen var. Batterikapaciteten var nere på NOLL. Hela min kropp skrek efter en paus. Allra helst hade jag velat ta en paus från självaste livet. Men riktigt så funkar det ju inte.
Jag gick till läkaren som efter en del tester konstaterade att jag var gravt deprimerad och sjukskrev mig på 100% i tre månader. Jag tyckte att hon tog i lite väl i överkant. Jag behövde ju bara släppa mina ”måsten” i 1-2 veckor. Sen skulle jag vara ”på banan” igen. Så blev det inte.
Jag gick och pratade med en ”beteendevetare” och tömde min ”ryggsäck” med allt jag stoppat i den under de senaste åren. Jag berättade om allt jobbigt jag pressat undan och berättade om skammen jag kände (och delvis fortfarande känner) över att vara så ”svag” att jag rasat. Hon hjälpte mig att förstå att det egentligen var ett rent under att jag hållt mig på benen så länge som jag gjort. Hon fick mig även att förstå att det som fått mig att, tillslut, falla egentligen bara var den där sista lilla droppen som fick min redan fulla bägare att formligen forsa över.
Jag började så sakta resa mig. Jag var verkligen på gång. Jag mådde bättre. Jag började så smått jobba igen och var redo att trappa upp…… Då hamnade mamma på sjukhus och gick bort. Och jag föll ner på botten igen. Djupare ner än vad jag någonsin varit. Och jag var tillbaka till 100% sjukskrivning.
Det som gör att jag skäms är nog dels för att jag tvingats inse att jag kanske inte är så stark som jag alltid trott. Samtidigt som jag någonstans själv förstår att jag i själva verket har varit stark för länge. Och för att jag känner mig dömd och ifrågasatt. För det syns ju inte utanpå hur jag mår inuti. När jag har mina sämsta stunder eller dagar så stänger jag ju in mig och stänger alla andra ute. Sådana dagar går jag knappt ut till brevlådan av den enkla anledningen att jag inte orkar. Och sådana dagar känner jag mig stolt över att jag ens tagit mig upp ur sängen. För en som aldrig gått i mina skor kan det nog vara ganska svårt att förstå.
Eftersom jag inte riktigt kan förklara känslorna så är det inte lätt att få andra att förstå. Och jag begär inte ens att folk ska förstå. Jag begär bara att man inte ska ifrågasätta och döma. Eller visst får man ifrågasätta. Men fråga mig. Ställ inte frågan bakom min rygg. För det finns ingen annan som kan svara på hur jag mår. Det kan jag knappt göra själv ibland. Om någon har brutit benen så är det ingen som ifrågasätter eller drömmer. (möjligen blir man dömd som klantskalle)
Ingen ifrågasätter vad en person med brutet ben kan eller inte kan. Det är bara ganska så uppenbart. Att ifrågasätta hur jag tex. kan gå på fest men inte jobba (nu har jag ju inte gått på fest. Men det är ett exempel) är lite som att fråga någon med brutet ben varför dom kan måla en tavla men inte spela fotboll. Man frågar inte det för att det är så uppenbart att det är två heeeelt skilda saker……. Precis som jobb eller fest.
På jobbet finns det förväntningar, krav och ansvar. Tre saker som just nu blir väldigt, väldigt stora i min situation. Och det kräver så oerhört mycket energi. Energi som jag inte har.
OM jag skulle gå på fest så är det förmodligen för att jag där och då tror att det ska ge energi istället för att ta. Jag kanske har energi till det just där och då. Att gå på fest, umgås och träffa vänner är helt kravlöst och något som kanske kan få mig att må lite lite bättre, om så bara för en stund. Går jag dit och känner att det inte funkar så tackar jag helt enkelt bara för mig och går hem igen. I min situation så har jag blivit rekomenderad av både min läkare och min kontakt på försäkrings kassan att göra saker jag mår bra av. Och för varje sak jag orkar göra så är jag ett steg närmare ett tillfrisknande.
Likadant är det med ”mitt” renoverande. ”Det är ju jävligt konstigt att hon orkar renovera men inte orkar jobba” Men nej, det är inte alls konstigt. För det första så är det inte jag som sköter själva ”renoverandet” Jag får idéer som jag sen delegerar ut till andra att genomföra. Och när jag planerar och funderar på lösningar så kan jag för en liten stund ”stänga av” alla jobbiga tankar. Jag får på något sätt en liten paus från allt jobbigt. Lite som att ta en återhämtnings paus. Jag inser nu att jag sitter och försvarar mina handlingar, mig själv och mitt mående och det vill jag inte. Jag vill som sagt bara att folk ska förstå. Och kan man inte (eller kanske inte ens vill) förstå så är det kanske bättre att bara acceptera. Man kan helt enkelt inte förstå allt. Men man har heller inte rätt att döma innan man har gått ett antal mil i någon annans skor.
Jag vet att jag, med små långsamma steg, är på väg tillbaka. Jag (och andra) måste bara acceptera att det måste få ta tid.
0 kommentarer