Jag köpte nya gardiner till tv-rummet. Det var länge sedan nu. Och dom har legat kvar i sin förpackning på en stol i köket och stuckit mig i ögonen hela tiden. För jag har ju visst att dom måste läggas upp. Jag tycker inte om att sy. Jag blir irriterad bara jag tar tag i en trådrulle.
Jag kan ju så klart sy enkla saker. Men jag har alltid valt att lämna hem det till mamma istället. Hon kunde. Hon tyckte att det var roligt. Hon hade ju tom en egen syateljé under några år. Och hon var så oerhört duktig. Man kunde ge henne en liten näsduk av tyg så förvandlade hon den till en balklänning. Ja kanske inte riktigt då, men ni fattar vad jag menar.
Ofta när jag köpt nya gardiner så gjorde jag iallafall ett försök att lägga upp dom men blev alltid irriterad över att det jävlades. Och då ringde jag alltid till mamma och beklagade mig. Och mamma sa alltid att jag bara skulle lämna hem dom till henne. Och sen fick jag tillbaka dom i rätt längd. ❤️
Men nu då?? Vem ska jag nu ringa till när jag blir irriterad? Vem ska nu hjälpa mig att sy upp dom där gardinerna? Nu har jag ju ingen. 😟 Och det är därför som dom där gardinerna har legat kvar där i sin förpackning i flera veckor. Som om jag liksom undvikit att ta tag i det för att jag visste att det skulle bli känslomässigt.
Men vi är nu i ”sluttampen” med tv-rummet (mer om det en annan gång) och det är snart dags att inreda och hänga upp gardiner så det går liksom inte att skjuta på längre. Det är bara till att ta tag i det hur jobbigt det än må vara.
Så jag öppnade den där förpackningen, strök, mätte, vek och nålade så där som mamma visat mig att man ska göra. Och så plockade jag fram maskinen. Den symaskin som jag fick av mamma i födelsedagspresent för en massa år sedan. Och så satte jag igång och sy. Första gardinlängden gick hur bra som helst. Det kändes som om mamma stod intill mig och stöttade. Men så skulle jag ge mig på längd nr 2. Och då började det jävlas. 😡
Ju mer det jävlades, ju mer ledsen blev jag. Jag kunde nästan höra mamma säga till mig att bara ta det lugnt och försöka igen och igen och igen. Jag sydde, svor, sprättade och grät. Sydde, svor, sprättade och grät. Och jag saknade min mamma så jag knappt kunde andas!!
Det är så oerhört mycket som påminner om henne och därför så oerhört mycket som gör ont att göra. Varje dag blir jag på ett eller annat sätt påmind om att jag har förlorat henne. Och den påminnelsen gör lika förbannat ont varje gång den kommer.
Just idag var kanske inte den bäst valda dagen att ge mig på dom förbannade gardinerna. Men frågan är om det hade gjort mindre ont att göra det en annan dag. Nu är dom iallafall klara. Men jag har inte hängt upp dom ännu så jag vet inte om det blev bra. Det enda jag vet är att det blev inte som när mamma gjorde det. Men skulle någon klaga på att det inte blev bra så ska jag berätta hur svårt det är att se vad man syr när tårarna rinner.
0 kommentarer