Jag har haft ett par dagar på rad som har varit sådana där extra jobbiga och tunga. Denna veckan har jag och pappa varit inne på banken och avslutat mammas konton. Och det är lika jobbigt för varje sak som ska avslutas kring henne. Det misshandlar mig psykiskt varje gång. Men det är ju sådant som måste göras. Och jag försöker tänka positivt. För när det väl är gjort så är det gjort och jag kan lägga det bakom mig istället för att ha det liggandes, skavandes, framför mig. Saker går ju att bearbeta först efter att dom varit.

En annan sak som ligger och skaver och som behöver ”avslutas” är mammas syrum. Och det gör förbannat ont. Mamma älskade att sy. Det var hennes stora intresse och hobby. Och hon har ett syrum som är som en liten syateljé. Där finns symaskiner, tyger, knappar och hundratals trådrullar och dragkedjor. mm, mm. Helst av allt hade jag sett att någon bara kom och erbjöd en summa för allt på en och samma gång för allt. Men att hoppas på att någon ska komma och knacka på dörren för att fråga om det möjligen finns sömnad saker tillsalu är ju lönlöst. Så det där måste vi så klart själva ta tag i.

Så jag har hjälpt pappa att lägga ut en annons på hennes stora broderings maskin. Det är några som har hört av sig men dom tycks tro att vi ska skänka bort maskinen. Men nu är det en som hört av sig som är villig att ge vad vi begär. Så dom ska komma i morgon.

Det känns väldigt jobbigt att göra av med den där maskinen. Mamma älskade den och den är så mycket hon på något vis. Hela det där rummet är hon. Men vi måste acceptera att hon aldrig kommer tillbaka för att sy på den där maskinen. Och jag tror att hon, därifrån hon är nu, skulle säga ”sälj den!!”

En del av mig vill behålla hela det där rummet precis så som hon lämnade det. Men samtidigt så är varje liten knappnål där inne ett smärtsamt minne av henne och en påminnelse av att hon inte längre finns hos oss. Och pappa får gå i den där smärtsamma påminnelsen varje dag. Så igår körde jag hem till pappa och packade ner allt som hör till den där maskinen inför den eventuella köparen i morgon. Det gjorde ont men är ändå ett måste.

När det var nerpackat så körde vi till kyrkogården. Mammas (och farfars) sten kom igår så vi körde dit för att sätta en blomma.

Att se mammas namn på en gravsten var som ett knytnävsslag mitt i solar Plexus. Det blev så definitivt på något vis. Som ett bevis på att hon är borta på riktigt och för alltid. 💔

Samtidigt så var det på något sätt skönt att den kommit på plats. Det har vi ju liksom gått och väntat på.

Vi satte en bukett lila rosor (som av någon anledning alltid blir rosa på bild) hos henne, tände ett ljus och la ett litet mosshjärta.

Jag saknar dig mer än ord kan beskriva älskade mamma ❤️

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.