När min gamla blogg försvann så försvann ju så klart alla mina inlägg också och det känns skit. Men jag har ju snällt tvingats acceptera det. Inläggen jag skrev sist kan jag dock komma åt. Och där skrev jag ett inlägg som berörde pappa jätte mycket och det pratar han om med alla. Senast igår så frågade han mig hur man hittade det för att det var någon han ville visa det för. Och han blev jätte besviken när jag förklarade att det var borta. Inlägget betydde mycket för honom och eftersom det gör det så har jag helt enkelt fått gå in och kopiera texten för att lägga in den här så att han får ha det kvar. Ja så enkelt ska jag väl egentligen inte påstå att det var för självklart så skulle ju allt som kan kladda verkligen göra det. Jag trodde ju någonstans att det liksom bara skulle vara ”markera, kopiera och klistra in” Men se så enkelt skulle det inte vara för det ville bloggen av någon anledning inte riktigt acceptera. Så jag fick helt enkelt sitta och skriva av allting. SUCK!! Men vad gör man inte för sin älskade pappa? Nu hoppas och tror jag att det ska funka. Så varsågod pappa. Här är ditt älskade inlägg igen.

Oändligt saknad17 augusti 2021

Min största ventil, när något är jobbigt, har alltid varit att skriva av mig. Men det känns som att jag har förlorat den förmågan. När jag väl försöker skriva så blir det bara rörigt och obegripligt. Kanske för att allt annat är rörigt i mig och mitt liv just nu. Det känns som att jag fullkomligt har förlorat min stabilitet. Och ibland undrar jag om jag någonsin ska hitta den igen. Hur tar man sig upp ”på banan” igen när man har förlorat sin mamma och bästa vän? Jag är liksom alldeles trasig utan henne!!

Jag och mamma stod varandra så oerhört nära. Vi visste allt om varandra. Och vi visste vad den andra tyckte och tänkte om saker och ting. Vi visste vad den andra gillade eller inte. Vi pratade om det många gånger, att det inte var bra att stå varandra så nära. För vi visste att jag en dag skulle tvingas stå kvar utan henne. Och vi visste hur jävligt det skulle bli för mig. Men vi sa ofta att vi inte ville ändra på det. Vi ville vara så nära. Mamma sa ofta ”Vad skulle jag gjort utan dig” och jag undrade vad jag skulle gjort utan henne. Och det undrar jag än idag. För nu står jag här ensam kvar och undrar hur jag någonsin ska kunna bli den samma utan henne i mitt liv.

Jag gjorde verkligen allt för min mamma. Och efter att hon gick bort så har jag istället lagt all min omtanke och kärlek på pappa. Han behöver verkligen stöd nu. Att, efter 55 år, förlora sin livspartner är tufft. Jävligt tufft!! Och ensamheten är en oerhörd plåga. Det gör så oerhört ont i mig att se hur han lider och jag gör allt för att finnas där och stötta honom så gott jag bara kan. Samtidigt som jag på alla sätt försöker bearbeta min egen sorg. Jag ringer pappa varje dag för att höra hur han har det. Och vi träffas flera gånger i veckan. Ja det är faktiskt få dagar som vi inte träffas. Jag gör vad jag kan för att han ska veta att han inte är helt ensam. Jag (och min familj) finns där för honom 24 timmar om dygnet. Den närhet jag och mamma hade har istället jag och pappa hittat i sorgen. Sedan mamma försvann så har vi kommit varandra så obeskrivligt nära han och jag. Plötsligt kan vi prata med varandra på ett sätt vi aldrig kunnat innan. Vi kan prata om känslor och djupa saker. Och vi förstår varandra. Vi delar ju samma sorg. Även om hans på många sätt är värre. Jag har ju fortfarande min familj omkring mig här hemma. Pappa är ensam i huset som han och mamma delade. Efter 55 år tillsammans så är han plötsligt ensam där bland alla minnen och det gör så oerhört ont i mig att tänka på. Det är fruktansvärt jobbigt att bevittna den obeskrivliga smärta och saknad han går igenom men jag är så glad att vi har varandra som stöd. Älskade fina pappa.

Idag är en sådan där lite extra jobbig dag. Idag är det 2 månader sedan mamma förlorade kampen mot den äckliga jävla sjukdomen. 2 månader sedan vi tvingades säga hejdå till henne. På ett sätt så känns det har gått minst ett halvår. Men samtidigt så känns det som om det bara har gått en vecka. Det har inte gått en enda dag utan att jag har saknat henne så att det gör ont i hela kroppen.

Det känns som att jag ständigt går och väntar på att hon ska ringa mig. Att jag ska få höra hennes glada ”Hejsan, hejsan” i luren. Men jag vet ju att det samtalet inte kommer att komma. i luren. Jag skulle kunna ge så obeskrivligt mycket för att få prata med henne bara en enda gång till!!

Jag försöker verkligen acceptera att jag har förlorat min mamma. Försöker förstå och acceptera att hon inte finns längre. Men det är svårt. Vissa dagar, eller snarare stunder, kan jag prata om mamma utan att gråta. Men andra stunder gråter jag bara vid tanken på henne. Mitt liv har på så många olika sätt blivit upp och ner och jag försöker verkligen bita ihop och kämpa på. På något sätt så bara måste det ju gå. Varesig jag vill eller inte.

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.