identifiering, veterinär och tystnad.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva om hur jag, de senaste dagarna, har identifierat mig som MAN. Innan jag började skriva så googlade jag efter bilder som ev. skulle kunna passa till just ett sådant inlägg.

Alltså OM jag någonsin skulle bli gripen misstänkt för brott och dom gör en koll över vad jag googlat på så kan vi vara väldigt säkra på att dom aldrig någonsin kommer att släppa ut mig igen för jag googlar väldigt underliga saker!!! 🙈

Men som sagt, när jag nu googlade efter någon passande bild så ”snubblade” jag istället över ett videoklipp på en mamma som, upprört, berättade att hennes son identifierar sig som katt. Hon var inte bara upprörd utan tom ledsen. Och ja det kan man ju absolut känna sig upprörd över. Men det är väl bara att säga till grabben att skärpa sig och sluta tramsa.

Alternativt så kan man ju absolut låta han identifiera sig som katt om han nu vill det och sen bara hoppas på att han såsmåningom tröttnar på att alltid knapra torrfoder och kletig whiskas från en skål på golvet när övriga familjemedlemmar käkar chips och godis i soffan på lördagskvällen.

Då kanske han tillslut inte vill vara katt längre?

MEN….. nu handlade inte klippet om att mamman var ledsen eller upprörd över just den där biten med att sonen identifierade sig som katt. Det hon grät krokodiltårar över var att sonen inte fick lov att gå till en veterinär, som andra (riktiga) katter, om han blev sjuk, utan han blev hänvisad att gå till en helt vanlig läkare!!!

Detta tyckte mamman var fruktansvärt kränkande. Ville sonen vara katt så skulle han få vara det fullt ut!! Jag undrar ju genast vad det är tänkt att sonen skulle göra hos veterinären. Klippa klorna? Chipmärkas? Kastreras? 🤔

Om man frågar mig så tror jag alldeles bestämt att det fattas något hos denna moder…..

Absolut så ska man stötta och bejaka sina barn i deras drömmar. Men någon jävla stans så får man väl ändå dra gränsen?!?

Men eftersom detta tycks vara en förälder som går sonen till mötes till 110% i sin identifiering så får man väl anta att hon på alla andra sätt låter honom vara katt.

barnbidrag tar hon väl inte emot? För det har jag då aldrig hört att någon har rätt att få för sin katt. Samtidigt så måste ju denna som….Eller förlåt KATT kosta mindre än vad andra barn gör. Andra barn vill ju ha fritidsaktiviteter (som ofta kostar) och någon gång i bland så vill barn kanske åka på tex.tivoli. Men sådant roar ju knappast en katt så det behöver man ju inte lägga pengar på. Och tänk så billigt med julklappar. En katt bryr sig inte. Men om man nu absolut vill köpa ngt så räcker det ju med en burk tonfisk och ett garnnystan. Så oerhört billigt och praktiskt att ha barn som är en katt!!

Dock väcker detta väldigt många frågor som jag verkligen skulle vilja ha svar på.

• NÄR blev han katt? Var det redan vid födseln eller kom det efter några år?
• Har dom tecknat en bra försäkring på honom. För det tycker jag absolut att man ska ha om man är en bra djur ägare!
• Var gör dom av ”katten” när dom kör hemifrån? Man får ju tex.inte ta med sig djur in i affärer. Dessutom tror jag inte att en enda katt är intresserad av att besöka affärer.
• Avmaskar mamman sin ”katt” med jämna mellanrum? För det ska man väl göra med katter?
• Hur löser dom hygienen? Katter är ju väldigt renliga djur och slickar ju pälsen flera gånger om dagen gör även denna ”katten” det? Och då blir jag så oerhört nyfiken på hur han kommer åt armhålorna? Ja det finns andra ställen på kroppen som också är ytterst svåra att komma åt med sin egen tunga. Men för mitt egen välmående skull så väljer jag att inte fundera så mycket på just det. 🤢

Jag skulle kunna göra en milslång lista över tankar och funderingar som kommer över mig kring det här. Men jag gör nog klokast i att låta bli.

Detta inlägget skulle ju från allra första början handla om MIG och om hur jag identifierar mig som man men det var ju alldeles hemskt vad det lyckades spåra ur och nu känns det bara meningslöst att skriva om det som var tanken från början. 🤣

Men i runda slängar så var min plan att beskriva hur jag de senaste dagarna har börjat ifrågasätta om jag verkligen är kvinna eller om jag egentligen är en man. Jag har åkt på en fruktansvärd förkylning!!

Hela helgen har jag bara snorat, snörvlat och varit fullkomligt orkeslös. Jag har inte ens haft ork nog för att orka tycka synd om mig själv. 🤣

Det är verkligen en riktig mans förkylning. Den börjar absolut bli bättre. Men jag är fortfarande täpt i näsan och så fort jag blir förkyld så slår det lock för mina öron så hörseln är ur funktion just nu.

Det är ju bara till att acceptera att jag nog trots allt, innerst inne är man annars så hade jag varit frisk för länge sedan!!

Robban, som är van vid att jag aldrig är sjuk mer än 1-2 dagar, tycker att jag ska gå till doktorn. Men se det kommer inte att hända. SÅ mycket man går jag inte med på att vara. 🤣 Jag väljer helt enkelt bara att vänta ut denna förkylningen. Och jag gör det i tystnad tills locket för öronen släpper. Lite förkylning dör man minsann inte av. Saker och ting kunde ha varit värre. Jag kunde ha varit KATT…..utan rätt till veterinär besök. 😉