berg och dalbana, stolthet och sorg.

Förra veckan var en riktigt jobbig vecka på väldigt många sätt. Känslor som, av olika anledningar, fullkomligt åkte berg och dalbana. Dels pga saker som hände men även pga val jag gjort som var (och stundtals, fortfarande är) ganska kämpigt. Men jag vet att det kommer att vara värt det i slutänden så det är bara till att bita ihop. Jag är inte helt redo att gå in på vad det handlar om ännu men jag lovar att jag ska berätta så fort jag bara känner mig lite stabilare, så håll ut 😉 Om jag skulle glömma (Vilket inte är helt omöjligt) så får ni slänga iväg en påminnelse om någon vecka eller så 😜

En sak som gjorde känslorna svåra att styra och hantera var att Liam fyllde 18 i fredags.

ARTON!!!!! Det är ju helt ofattbart. Vår minsting blir vuxen!! Plötsligt så har vi inga barn längre. Bara vuxna söner. 😱

Samtidigt som jag kände en stor glädje och stolthet över att vår ”lilla” prins blivit stor så kände jag samtidigt en oerhörd sorg och bitterhet. Inte för att han blir vuxen utan för att mamma inte fick vara med och uppleva det. Hela fredagen så bet jag ihop för att inte visa Liam hur oerhört ledsen jag var. Bara när han inte var i närheten och kunde se så lät jag tårarna falla.

Alla ”milstolpar” i barnens liv var så oerhört viktiga för mamma. Och 18 är en stor och viktig födelsedag som jag vet att mamma hade velat vara med på.

Att Liam, på självaste födelsedagen, dessutom skulle göra sitt teoriprov för körkortet gjorde allt ännu jobbigare. Även det är en ”milstolpe” som hon inte ville missa.

När jag satt utanför trafikverkets lokal i fredags så kände jag förväntan och nervositet men även en så oerhört stor sorg över just det där att mamma inte fick vara kvar och uppleva det. Jag visste ju att om hon bara hade fått vara här så hade hon velat att jag skickade sms eller ringde till henne så fort jag visste hur det hade gått på provet.

När Liam var inne och skrev sitt prov så grät jag floder av saknad och över att inte kunna ringa mamma. När Liam, med ett stort och stolt leende på läpparna, kom ut igen så torkade jag snabbt bort tårarna.

Min underbara, fantastiska och duktiga son!! Man måste ha 52 rätt för att bli godkänd. Man kan max få 65 rätt. Liam hade 63!! Han är grym!!

Nu har han ”bara” uppkörningen kvar sen kan vi slänga den gröna skylten och Liam får äntligen köra sin egen bil utan att behöva ha oss sittande intill.

Den där uppkörningen är ganska så nära och jag vet att jag kommer känna samma blandning av glädje och sorg då. Men jag försöker ändå tänka att mamma faktiskt är med och upplever allt det där som hon vill uppleva. Det är bara jag som inte märker det, jag är väl helt enkelt för blind pga sorgen ❤️