Jag har lidit lite av ”blogg torka” den senaste tiden. Eller det har jag väl egentligen inte. För jag har haft hur mycket som helst att skriva om. Men som vanligt så finns det vissa saker jag inte kan skriva, vissa saker jag inte vill skriva om och en del saker jag inte bör skriva om.

Men idag så kan jag inte låta bli att skriva. Även om jag kanske borde. 🤣

Jag har jobbat idag. Ett helt okej pass där orken faktiskt fanns med hela vägen. Och just nu i skrivande stund så finns det tom lite energi kvar. När hände det sist? Jag tar det som ett gott tecken på att jag är på väg tillbaka. Sakta men säkert!! Men skit i det nu. Detta inlägg var inte tänkt att handla om mig utan om min kollega. Och hon kommer garanterat inte bli förvånad över att hamna i rampljuset. Vid händelsen så sa hon själv ”Nu hamnar jag väl snart i bloggen” Och hade det inte varit för att jag just då jobbade så hade börjat skriva genast.

Jag började jobba klockan 12:30 idag. Då stod min kollega och lagade lunch till våra ”boende” Baconlindad köttfärslimpa med potatis, grönsaker och sås. 🤤.

Bild lånad från nätet.

Lunchen blev klar utan några som helst missöden. Den serverades och jag och kollegan gick in och satte oss på kontoret och pratade lite ”väder och vind” medans dom ”boende” åt.

När dom var klara så gick kollegan ut i köket igen för att börja städa undan efter lunchen medans jag tog tag i lite dator arbete.

Det fanns mat kvar och kollegan…… Äh för enkelhetens skulle så kan vi väl kalla henne ”Cecilia” istället för kollegan…..dels för att det blir enklast så och dels för att det är vad hon heter 🤣 Som sagt, Cecila gjorde två ”lunch lådor” av resterna för framtida måltider. Men det saknades potatis. Först så tänkte hon att det kunde ju den, som skulle servera dom, fixa senare. Men beslutade sig sen för att hon lika väl kunde fixa dom där potatisarna när hon ändå var i farten. DET ångrade hon senare!!! 🤣

Hon skalade potatis och satte igång dom på spisen och gick sen iväg för att genomföra en idé hon hade fått.

Hon hämtade in en gammal tavla som stått och samlat damm i vårt ”förråd” (som inte ens är ett förråd) Hon la den på vår säng och stod sedan, med ryggen mot mig, lutad över den och jobbade på sitt projekt. Jag gick in i rummet för att hämta ett papper i skrivaren och såg då att hon hade två vita händer i baken på dom svarta arbetsbyxorna. Så jag frågade om hon möjligen hade torkat av dammet från händerna på baken. Och det hade hon förmodligen sa hon.

Hon fortsatte med sitt och jag med mitt en stund innan det var dags att ta med dom boende ut på promenad.

Vi gjorde alla redo för att gå ut och stod alla i hallen när jag tyckte att det luktade bränt. Och sa högt ”luktar det inte bränt här?”

Ja, gör det inte det?” Sa Cecilia och gick ut i köket…..Där hon blev varse att hennes potatisar var ganska så jätte klara. Allt vatten hade kokat bort. 🤣 Livrädd för att hon (som såååååå många gånger förr) skulle dra igång brandlarmet så tog hon (den nu svarta) grytan och slängde ut den i en kruka på balkongen. Där stod den sen och rök så att förbipasserande säkert kunde tro att där pågick en liten brand.

Jag är inte heller säker, men jag tror att dom är klara……. Och att vi kan behöva en ny gryta. 🤔

Grytan fick stå där ute medans vi gick på vår promenad. Och Cecilia kände en enorm lättnad över att hon, i verkligen sista stund, hade förhindrat ännu en utryckning från brandkåren. Dom som numera, varje gång det kommer ett brandlarm från vårt jobb, förmodligen tänker att nu har Cecilia lagat mat igen. 🤣

När vi kom ut ur byggnaden så såg jag att det kom ett par som tydligen också var ute på promenad. Detta såg inte Cecilia!! Vi började gå och jag gick lite framför Cecilia. Det promenerande paret hade nu kommit ikapp oss och var så pass nära att dom precis var på väg att gå om oss. Hade vi tvär stannat så hade dom förmodligen gått in i oss.

kom Cecilia på det där jag tidigare sagt om att hon torkat av händerna på baken. Och hon ville så klart försäkra sig om att hon inte var ute och spatserade med två vita händer stämplade på häcken. (I en liten by kan det skapas rykten för mindre)

Så hon vänder sig tvärt om och säger högt och tydligt ”Hur ser jag ut i röven?”

Frågan var så klart menad till mig. Men det promenerande paret var nu så pass nära att när Cecilia vände sig om så var det som om hon ställde frågan till dom. Lite som om hon trodde att dom gått där bakom och glott henne i häcken. 🤣

Jag skrattade så att jag fick ont i magen och tom. Nu, flera timmar senare så börjar jag skratta när jag tänker på det.

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.