Idag har jag gjort mitt allra jobbigaste arbetspass någonsin!!! Ett pass där jag blev tvungen att, psykiskt, pressa mig själv till det allra yttersta!!

Det är covid tider vilket innebär att personal på jobbet fattas och vi får klippa, klistra och ändra om i schemat för att få saker till att fungera. Men även om det ibland kan vara jobbigt så löser vi oftast det. Vi är ju en sjukt bra och lösnings inriktat team 😉

Så när jag fick frågan igår om jag kunde flytta mitt arbetspass för att få det att fungera med ett inbokat besök på Kristiansrad sjukhus så tackade jag ja. Om jag hade visst hur jobbigt det skulle bli psykiskt för mig så hade jag nog sagt nej.

Igår kväll slog det mig att denna resa skulle innebära att jag skulle besöka sjukhuset för första gången sedan jag förlorade mamma där. Jag förstod ju att det skulle bli väldigt jobbigt, känslomässigt. Men tänkte att jag bara måste stålsätta mig. Förr eller senare så måste jag ju förmodligen, av en eller annan anledning, besöka det där sjukhuset. Och det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och få det gjort.

Så i morse så satte jag mig i en taxi tillsammans med en av våra ”boende” Och åkte mot Kristianstad. Redan i bilen kändes det jobbigt. Vi åkte samma väg som jag åkte med mamma den där sista gången som jag följde med henne till akuten. Den gången då jag under resans gång frågade mig själv ”är det här sista gången?” Den gången som senare visade sig faktiskt vara just den sista. 😔

Idag ville jag inte ens se vägen. Jag satt och tittade ner i min mobil under i stort set hela resan. Försökte stålsätta mig inför det som skulle komma. Försökte intala mig själv att det inte skulle bli så jobbigt.

Väl framme vid sjukhuset så skar det som knivar i mig bara av att se ingången.

Den ingången där jag och pappa tillsamans gick in den 17 juni. Vi gick in med en fortsatt förhoppning och tro på att mamma skulle klara det här.

Några timmar senare gick vi ut genom samma ingång med en sorg och smärta större än vi någonsin upplevt tidigare. Och en obeskrivligt stor känsla av tomhet.

Att gå in i centralhallen på sjukhuset idag var så obeskrivligt jobbigt. Precis när man kommer in så ligger onkologen på höger sida. Den avdelning där jag varit med såååå många gånger för att, var 3:e månad, få besked om hur det var med den jävla cancern. Hade den hållt sig stilla eller växt? Varje gång samma ångestfyllda oro inför beskedet.

Och så otroligt många gånger jag har varit med där när mamma fått sina behandlingar. Suttit tillsammans med pappa och hållt henne sällskap och hoppats att behandlingen skulle funka.

Hela korridoren bakom den där dörren andas sorg, rädsla och ångest!!

Att vara på sjukhuset idag var så fruktansvärt påfrestande psykiskt. Mycket värre än vad jag var beredd på. Under hela tiden vi var där så kämpade jag som ett djur för att inte bryta ihop. Kämpade för att den ”boende” jag hade med mig, inte skulle märka hur skör och trasig jag egentligen var. I vanliga fall om ett ”sammanbrott” kommer när jag är på jobbet så har jag möjligheten att gå undan. Det hade jag inte idag. Jag hade ingen ”nödutgång”. Hade inget annat val än att bara pressa undan alla tårar och känslor. Kämpa emot och dölja.

Det kändes så skönt när taxin, som skulle ta oss tillbaka till Bjärnum, kom. Det kändes som lite av en lättnad att få lämna sjukhuset.

Men så lätt skulle jag så klart inte komma undan. Självklart så skulle den jä**a taxin köra hållet om akuten så att jag skulle plågas lite till. Den ingången är ju lika ångestladdad som huvudingången för mig.

När vi passerade så kunde jag se mamma framför mig. Se hur hon orkeslös och matt satt i en rullstol sista gången jag gick in där med henne. Tänk om jag där och då hade visst att det var sista gången som jag hjälpte henne in på akuten. Tänk om jag där och då hade visst att jag bara några dagar senare skulle förlora henne.

Upplevelserna idag gjorde att det kändes som om det var igår det var den 17 Juni. Samma tunga jobbiga känsla som då. Jag har nog aldrig längtat hem från jobbet så mycket som idag. Och det var först när jag väl kommit hem igen som jag kunde släppa ut allt. Men resten av dagen så har känslorna ändå envist hängt sig kvar.

Jag försöker se positivt på dagen. Nu har jag ju det där första besöket avklarat. Nu har jag ju genomgått det. Jag önskar bara att jag kunde ha gjort det på annat sätt. På min fritid där jag kanske inte hade behövt kämpa så mycket som idag. 😔

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras.