I vanliga fall så skulle jag nog just nu börja att mentalt förbereda mig för den årliga kräftskivan. Mitt huvud skulle vanligtvis gå på högvarv med planerande inför tältresning, dukning, fix av sånghäfte, förberedande för mat osv.

Men i år lyckas jag inte riktigt hitta varken orken eller lusten. Den senaste tiden har det varit lite väl mycket som har rört upp känslor som har varit jobbiga att hantera. En del känslor som alltid finns där, men när dom krockar med varandra så blir dom jobbiga att hantera. Och först nu, när jag har möjlighet att titta i ”backspegeln, så börjar jag inse att det nog ”tagit” mer på mig än vad jag velat förstå.

Det har varit händelser och upplevelser som gjort mig stolt och bubblande lycklig men samtidigt ledsen och olycklig. Och när lycka och sorg krockar så blir det lite svårt att hantera.

I Maj månad så gick jag omkring med en obeskrivlig längtan och förväntan. Vårt andra lilla barnbarn skulle födas. Och jag gick runt med en längtan som är svår att beskriva. Den 16 Maj kom hon. Vår älskade fina ”lilla” Cleo ❤️

Samtidigt som jag bubblade av lycka över detta lilla underverk, så grät jag inombords. Grät över att mamma inte fick vara med och dela detta ögonblick. Jag vet att hon hade sett fram emot det lika mycket som jag. Och hon borde ha fått vara med. Jag behövde få dela alla känslor och tankar med henne.

Den 28 Maj fyllde Cleos pappa och min förstfödde son 27 år. 27?!?!?! Min lilla lilla Benne är plötsligt 2 år äldre än mig, som är ständigt 25. 😉

Dagen efter Benjamins födelsedag blev en jobbig dag. 29 Maj 1975 gifte sig min mamma och pappa. I år skulle dom firat guldbröllop. 50 år som gifta. Men livet ville annorlunda. Den jävla cancern tog min mamma och min pappas älskade livskamrat.

I flera år har pappa sparat en wiskey som hette ”The golden wedding”. Den sparade han för att dom skulle öppna den just denna dag. Nu fick den stå där på hyllan som en smärtsam påminnelse om vad som aldrig blev.

Jag visste att denna dag var extra jobbig och smärtsam för pappa. Som 19 åring träffade han sitt livs kärlek och byggde ett fantastiskt liv med henne.

55 år fick han leva det perfekta livet med en fru som älskade honom gränslöst och som gjorde allt för honom. Men den som såg honom, hörde honom och förstod honom rycktes bort från oss och lämnade oss med en sorg och saknad som vi båda tvingas leva med resten av livet.

Att veta att pappa var ledsen gjorde så klart även mig oerhört ledsen. Och precis som pappa så saknar även jag mamma gränslöst mycket. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa henne igen, om så bara för en liten stund ❤️

Efter Födsel, födelsedag och bröllopsdag så harvade jag på med att planera inför Liams kommande student. Men även den satt som lite av en tagg i hjärtat. För vid sådana stora händelser så skulle ju mamma varit med. Det är stora händelser som gör mig extra påmind om att hon fattas. Jag vet ju att hon hade velat vara med. Hon ville aldrig missa saker kring mina barn och hennes älskade barnbarn. ❤️

Så kom Liams ”student vecka”. För mig innebar det en innre stress inför den stora dagen. Det skulle fixas med maten, partytält skulle resas, det skulle dukas, pyntas och fixas. Och allt med en klump av sorg och saknad i bröstet. En klump som blandades med lycka och stolthet över att ännu en son hade klarat skolan och skulle ta studenten. Att känna mig lycklig och ledsen på samma gång blev lite svårt att hantera.

ör Liam innebar veckan en massa jippon och roligheter. Det var fester, skattjakt, karneval osv. Osv. Osv för honom.

En av dagarna var det karneval och just den dagen var jag inne i stan och fick möjligheten att se karnevalståget som kom gående genom stan.

Förhoppningsvis första och sista gången som Liam får polis eskort 🤣

Jag stod och tittade på skaran lyckliga studenter som sjöng, skrålade och blåste frenetiskt i sina visselpipor. Jag kände min egen lycka bubbla i kroppen samtidigt som tårarna forsade. Jag kände mig ganska pinsam som stod och bölade mitt i stan men det gick liksom bara inte att stoppa. Bilderna jag tog önskade jag att jag hade kunnat skicka till mamma, så som jag alltid gjorde när det hände något stort kring barnen. ❤️

Även om Robban är helt fantastisk till att hjälpa till inför studenten så upplevde jag en fruktansvärt innre stress inför allt som skulle fixas. Och ändå hade jag försökt göra det enkelt genom att beställa mat istället för att göra allt själv. (Man lär väl sig efter 2 studentwt 😉) Men det var otroligt jobbigt med dom dubbla känslorna som slogs i min kropp. Lycka och stolthet, sorg och saknad . Det tog mycket på mig.

Mitt i alla förberedelser så blev den bil, som vi bokat till den kommande studentbalen, påbackad och vi stod plötsligt på ruta ett och behövde jaga bil. Vilket var oerhört stressande!! Vi jagade runt och frågade ALLA vi kunde komma på efter någon med bil. Vi ”antastade” till och med helt främmande människor som vi såg och som hade någon snygg bil. För varje dag som gick så blev jag mer och mer desperat.

Men så kom jag på idén att göra ett besök på Tykarpsgrottans bilträff och där hittade vi den. Det blev en billigare lösning en den desperata handling Robban var villig att göra. För han pratade till och med om att köpa en bil för ändamålet 🤣

Studenten kom och den 13:e juni stod jag där på Jacobskolan med tårarna brännande i ögonen när Liam kom utspringande som nybakad och lycklig student. ❤️

Mamma skulle ha varit där!! 💔

15 juni var det dags för bal. Och åter igen så stod jag där med en stolthet som inte går att beskriva och tårarna brännande. Mamma skulle varit med!!

Där kom han med sin Zelda på röda mattan. Och runt halsen hade han den slips som jag beslutat mig för att sy mitt i alla studentstress bara för att han skulle matcha Zeldas klänning. (Ja jag underlättar ju inte för mig själv 🤨) En slips som tillverkades med tårar eftersom jag visste att om bara mamma hade fått vara med så hade hon sytt den.

När student, med utspring och festligheter, bal och ståhej var över så kände jag mig fruktansvärt trött psykiskt. Men jag kämpade på. Den 17 juni genomled jag 4års dagen för mammas bortgång och saknaden kändes djupare än någonsin.

Det jobbigaste med allt det här är var dels att allt kom så tätt så att jag inte riktigt fick möjlighet att andas. Men även för alla olika känslor som virvlade runt och blev svåra att hantera på en och samma gång. Att känna lycka men ändå stå och gråta. Att vara stressad men samtidigt lugn. Känna oro för om allt skulle gå som planerat och bli bra för framförallt Liam.

Allt blev ju bra till slut men jag har nog inte riktigt återhämtat mig. Och trots att jag, vanligtvis, brukar vara fullt upptagen med planering av kräftskiva vid denna tiden, så är jag inte det. Orken och lusten finns helt enkelt inte där.

Jag vet att det är en del som kommer att bli besvikna men jag och Robban har tagit beslutet att inte ha någon kräftskiva i år. Det ska ju vara en kul händelse och inte ett måste. Så vi lägger det helt enkelt på is. KANSKE att vi tar upp det igen nästa år. Vi får se.

Det finns dom som frågat efter kräftskivan och dom som inte riktigt vill acceptera att den inte blir. En av Liams kompisar skickade tom en övertalningsvideo till mig där han hade lösningen att han och några grabbar skulle komma och hjälpa till med allt. Tältresning, dukning och matlagning. Han berättade att vår kräftskiva var en högtid för honom och han ville inte acceptera att den inte skulle bli av. ❤️ Förlåt Oscar (och alla andra) men när varken ork eller lust finns så finns det inte så mycket att göra även om jag vet att många hade varit villiga att hjälpa till.

Vi tar en paus och hoppas att vi har ny lust och styrka nästa år. Ett sabbatsår helt enkelt.

Nu är det semester och jag ska försöka att bara ta det lugnt, njuta och ladda batterierna.

Kategorier: Allmänt

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *