plötsligt händer det…..

……Att det dyker upp ett blogginlägg från mig. Den som väntar på något ”gott”…. 😉

Ja tiden, eller framförallt orken till att blogga lyser oftast med sin frånvaro trots att jag egentligen har 1000 saker att blogga om. Och väldigt ofta så börjar jag skriva, men så händer något och det blir inte att jag skriver klart. Vi får väl se hur det blir den här gången. 😉

Jag har haft det jävligt jobbigt under en längre tid. Och även om jag på många sätt skulle behöva skriva av mig om det, så väljer jag att låta bli. Istället så väljer jag att bara försöka ta sakerna som dom kommer och bearbeta så gott det går. Just nu känns det trots allt som att jag ser ett ”ljus i tunneln”. Om det sen är solen på andra sidan eller lamporna på ett tåg som är på väg att köra över mig får tiden utvisa.

Jag har många, många gånger den senaste tiden önskat att det fanns en knapp man kunde trycka på för att bara stänga av alla tankar och känslor. Men sådant går tydligen inte att stänga av hur som helst.

Det gör däremot, uppenbarligen, minnet. 🙄 l mitt huvud trängs all skit som hänt den senaste tiden med en väldig massa skolarbete. Och då är det liksom som om andra viktiga saker inte riktigt får plats.

För någon vecka sedan så skulle jag snabbt inom citygross efter skolan för att vi bla. behövde potatis.

Jag grabbade tag i en scanner och en sådan där korg på hjul och tog mig fram mellan hyllans alla affärer. En 5 kilos säck med potatis grabbade jag tag i och la längst ner i min lilla korg. Sen satte jag min shoppingpåse uppe på och gav mig vidare på min lilla shoppingrunda. Vara efter vara scannades och slank ner i min korg. När jag kom till blommorna så fanns där lila rosor och jag bestämde mig för att köpa en bukett till mammas grav. Det var ett tag sedan jag satte blommor där. Men ljus tänder jag hos henne minst en gång i veckan. Det har jag gjort varje vecka i 1 år och 9 månader. Jag saknar henne så obeskrivligt mycket!!!! 💜

Med blommorna i handen, för att inte skada dom, så tog jag mig bort till utcheckningen, betalade och gjorde rätt för mig innan jag ryckte tag i min påse och gav mig ut till bilen för att köra till graven innan jag körde hem.

Väl hemma så packade jag upp mina varor och ställde mig sen och skalade potatis till dagens middag. Medans jag stod där och skalade så började jag fundera på om jag burit in min säck med potatis.

Jag kom fram till att det hade jag inte gjort. Jag kom till och med fram till att jag aldrig ens burit den till bilen när jag var på citygross. 😱 Jag hade alltså bara ryckt tag i min påse, aldrig lyft upp potatisen. Den hade jag bara lämnat där i korgen. Betald men övergiven!!

Lite skamset ringde jag till citygross för att höra om dom möjligen hade hittat min säck och tagit hand om den. Och jo så minsann, det hade dom. Just när jag fick det beskedet så slog det mig att i samma sekund som jag hade kommit ut utanför kassorna så hade jag slängt mitt kvitto så jag kunde ju inte bevisa att det var min potatis. Men kvinnan jag pratade med sa att det inte var speciellt vanligt att folk ringde om eller ens glömde säckar med potatis så hon valde att tro mig när jag sa att den var min. 🤣

Att köra från Bjärnum in till Citygross skulle innebära att det hade blivit ganska så dyr potatis. Dessutom så hade det ju varit jag som fått gå in där med svansen mellan benen och visa vem den förvirrade ”poratiskvinnan” var. Då kändes det bättre att lösa det med att skicka in Robban, som ändå var i stan. Så fick ju istället han stå med sammen över att ha gift sig med en virrpanna 🤣