Trots att mycket känns jobbigt och motigt just nu så finns det samtidigt positiva saker på gång kring mig. Eller ja, huruvida det är positivt eller inte lär jag väl få veta på riktigt om ett tag. När ”facit” börjar visa sig.
Detta har jag vetat ett tag och jag har verkligen velat gå ut med det men har velat vänta tills allt var klart. En av dom sista sakerna jag behövde ”bocka av” innan jag kunde skriva om det var att ta det öga mot öga med mina kollegor. Det kändes liksom inte rätt att dom ev. skulle få reda på det i min blogg. Men efter dagens apt möte så kan jag alltså nu skriva om det.
Under några år så har jag lekt lite med tanken på att skaffa mig en utbildning. Jag är ju i grund och botten outbildad. Även om jag istället har arbetslivserfarenhet. När många andra, efter nian, började på gymnasiet så valde jag att ta ett ”sabbatsår” Jag var så fruktansvärt trött på skolan och ville hellre leva livet, jobba och tjäna pengar. Det ynka studiebidrag som man fick av att gå på gymnasiet var inte nog för mig.
Det där sabbatsåret blev dock liiiiite längre än planerat. 🙈
Genom åren så har jag, som sagt, lekt med tanken att avsluta det där ”sabbatsåret” och börja skolan. Men har oftast slagit bort tanken igen. För varför sätta mig i en skolbänk när jag redan har jobb?? Vad ska det tjäna till??
Men så för ca 2 år sedan så konstaterade jag att det dels ger mig högre lön och dels ger mig större möjligheter OM jag skulle få för mig att byta jobb i framtiden. Men framför allt så skulle det nog ge en liten kick för självförtroendet om jag klarar det. En liten dunk i ryggen och klapp på axeln på mig själv. Men det viktigaste av allt…..om jag tar examen så kan jag ju ha examensfest. 😛
För ca 2 år sedan så gjorde jag en ansökan till en utbildning för undersköterska. Jag skulle lämna in mina slutbetyg i den ansökan. Och eftersom dom är allt annat än något man kan vara stolt över så var jag övertygad om att jag absolut inte skulle bli antagen. Men jag tänkte att jag iallafall hade bidragit med några skratt hos dom som skulle besluta vilka som blev antagna eller inte.
Men jag kom in!!!! Jag blev antagen!!!
Jag hade absolut inte alls räknat med att jag skulle bli antagen. Varför skulle dom anta MIG liksom. Ett dumhuvud som hade skrattretande betyg pga inlärningssvårigheter i grundskolan. Ja nu hade jag ju inte den typen av inlärningssvårigheter som ev. hade gått att jobba på och underlätta med rätt typ av hjälp i skolan. Mina inlärningssvårigheter berodde enbart på att jag tyckte att skolan var fruktansvärt tråkig så jag lyssnade inte och tog inte ens in vad lärarna sa…….om jag ens var på lektionen. Och är man inte närvarande så blir det ju av förklarliga skäl väldigt svårt att lära in något. Så mina ”inlärningssvårigheter” berodde i grund och botten enbart på mig själv.
Men som sagt, jag kom in och planen var att jag skulle börja min utbildning i Augusti 2021.
I Juni gick mamma bort och hela min värld rasade!! Jag fungerade inte som människa och jag förstod att det inte fanns på kartan att jag skulle klara av en enda dag i en skolbänk. Så jag fick avsäga mig platsen åt någon annan och istället försöka utbilda mig själv i hur man överlever utan sin mamma och bästa vän. ❤️ (En ”utbildning” som jag nog får gå resten av mitt liv)
Men så i höstas så bestämde jag mig för att göra ett nytt försök. Så ännu en gång skickade jag in mina skrattretande slutbetyg tillsammans med en ansökan. Och ännu en gång blev jag antagen!!!!
Jag blev lika förvånad denna gången som förra. Och plötsligt stod jag inför ett ganska stort beslut. Är jag redo? Är detta rätt? Ska jag??
Om jag börjar skolan så kommer det ju påverka hela familjen på olika sätt. Framförallt ekonomiskt. Men även med att jag kanske inte har samma möjlighet att sköta ”markservicen” här hemma på samma sätt som jag gjort hittils. Så det fick bli ett litet ”familjemöte”. Nu råkar jag ju lyckligtvis vara gift med universums finaste människa som inte tyckte att det var ett problem. Vi får väl hjälpas åt för att få det att funka helt enkelt.
Så, som det ser ut just nu, så blir jag skolflicka januari!!! 😱
Jag har sagt att jag ger det 3 månader till att börja med för att se om jag klarar av det psykiskt. Jag är van vid att kunna sköta hemmet och ha middagen klar när Robban kommet ifrån jobbet. Och tanken på att jag ev. inte kommer kunna göra det är jätte jobbig för mig. Robban har aldrig någonsin varken begärt eller ens förväntat sig det utan det är något jag har velat göra, så för honom är det nog lättare än för mig att acceptera den omställningen. Risken är att jag skapar en inre stress av saker som jag inte hinner göra. Men jag får helt enkelt jobba på det och försöka lyssna på kroppen under tiden.
Och så får jag väl försöka tänka ”ingen utbildning, ingen examens fest” 😉
0 kommentarer