ÄNTLIGEN!!!

Jag vet inte riktigt var han har varit men han flög nog lite fel eller tog alldeles för många pauser på vägen. För han dök ju inte upp när han skulle. Och väntan och längtan bara växte och växte. Men tillslut kom han, den där storken. 9 dagar försenad men hans leverans var väl värd att vänta på!! 🥰

Den 16 Maj, klockan 03:56, levererades hon ÄNTLIGEN. ”Lilla” fina, underbara och alldeles perfekta Cleo. ❤️

Med sina 55cm och 4950 gram kom detta ”lilla” perfekta underverk och gjorde att jag, för andra gången, blev stolt farmor. 🥰

Jag kan, så klart, bara tala för mig själv. Men det där med att bli farmor är något alldeles speciellt. Den gränslösa kärleken man känner för sina barnbarn är svår att beskriva med ord ❤️

Vi har inte träffat Cleo på riktigt ännu. Tydligen så hör det till vett, etikett, sunt förnuft och omtanke att lämna den nyblivna lilla familjen ifred den första tiden i sin lilla lyckobubbla. Det där med att besöka på BB (nästan innan förlossningssalen är lämnad) är tydligen inget man gör längre. (Vilket kanske trots allt är både logiskt och klokt)

Men vi har fått se henne live på ”facetime” och har uppdaterats med massor av bilder och filmer. 🥰 Och för varje bild och uppdatering jag får så blir min kärlek bara större och större. Det är konstigt ändå, att man kan älska någon så oerhört mycket trots att man inte ens träffats ännu. ❤️

Jag kan verkligen inte se mig mätt på henne!! 😍 Och när jag får se bilder på henne tillsammans med pappa, min son, och ser den enorma kärlek som strålar från honom så håller hjärtat på att spricka av kärlek och hela jag nästan exploderar av stolthet och tårarna är svåra att hålla tillbaka.

Titta så pytteliten Cleos hand är i pappas stora 😍

Cleo har kommit till den allra finaste lilla familjen där till och med katten vill hålla en skyddande tass över henne ❤️

Jag lääääängtar tills vi får komma och träffa henne. Få hålla, mysa och lukta. Finns det någonting som luktar godare än bebis? 🥰

Min lycka, över att ha fått bli farmor igen, finner inga gränser. Men samtidigt så gör den där ständiga sorgen sig påmind. Sorgen över mamma och tanken på att hon borde ha fått vara med. Hon borde fått uppleva det här. Hon borde fått se mig bli farmor. Men jag hoppas och tror att hon finns här omkring oss och ändå upplever det på sitt sätt. Jag hoppas och tror att hon har en skyddande hand över både mina barn och mina älskade barnbarn.