Vemod och stolthet.

För 2 år sedan så gick jag, med nervösa steg och fjärilar i magen, in genom dörrarna på komvux i Hässleholm. Jag hade där och då ingen tro på mig själv. Men hade bestämt mig för att ge det 3 månader innan jag hoppade av utbildningen och, med svansen mellan benen, skamset gick tillbaka till jobbet.

Idag, 2 år senare så gick jag in genom samma dörrar, med ett helt annat självförtroende, för att göra min allra sista (??🤔😉) examination!!

Då för 2 år sedan så startade jag i en enorm uppförsbacke med väldigt tunga och jobbiga saker omkring mig, som gjorde det förbannat svårt att fokusera på pluggandet. Och mer än en gång var jag på väg att ge upp. Men så bestämde jag mig för att jag inte skulle låta mig knäckas. Jag bestämde mig för att kämpa på och att jag en dag skulle stå där i slutet av utbildningen och kunna säga att jag fixade det trots hård motvind.

Jag vet inte hur många gånger jag, under dessa 2 år, som jag suttit och gråtit av frustration. Eller hur många nätter jag legat sömnlös pga ett kommande prov. Massor av gånger har jag sagt ”Jag fattar inte. Jag klarar inte det här” Men så plötsligt har ”poletten” ändå trillat ner och jag har klarat uppgiften. Och då har mitt självförtroende växt en aning och jag har känt att jag nog är ganska så bra trots allt. 😁

Och idag fick jag ytterligare bekräftelse på att jag nog inte är helt korkad trots allt. Jag fick mitt slutbetyg i psykiatri. Ett A!! Det kändes riktigt bra!!! 😁

Det har, mellan varven, varit 2 sjukt jobbiga år. Men samtidigt otroligt lärorika och roliga. Och idag så gjorde jag som sagt min sista (iallafall i just denna utbildningen 😉) examination och nu är min titel så nära att jag nästan kan ta på den!! Nu ska jag bara invänta betyg i resterande ämnen. Sen kan jag stolt säga att jag är undersköterska!!

Den 10 December bjuder skolan oss på avslutningsfika och vi kommer då få våra diplom och bevis på allt vårt slit.

Idag hämtade jag upp sushi innan skolan och sen satt jag och 2 av mina klasskompisar och käkade vår allra sista lunch på skolan. Det kändes minst sagt vemodigt.

Även om det känns fantastiskt roligt och skönt att vara klar så känner jag ändå en viss separationsångest. Jag har ju trots allt tyckt om att plugga. Men det är väl bara så att var sak har sin tid.

Jag måste erkänna att jag är sååå jävla stolt över mig själv!!