Idag fick vi ett icke önskvärt besök. Robban stod ute i hallen och såg allmänt förvirrad ut och frågade vad det är som kvittrar. Jag som inte kunde höra något tänkte tyst för mig själv att nu hade det nog slagit runt på riktigt för honom och han hörde kvitter inne i huvudet.
Han öppnade dörren in till Liam och tittade om det var där kvittrandet kom ifrån. Men det var det så klart inte. Eller ja så klart ska jag väl inte säga för det har ju hänt förr att där har varit fåglar där inne.
För några år sedan när Benne hade rummet så hade det ju flugit in en stor skata som panikartat höll på att flyga mot rutan med en duns om och om igen i hopp om att kunna ta sig ut. Men det var på sommaren och han (??) hade flugit in genom ytterdörren som då stod helt öppen.
Nu är vi i December månad och har, av förklarliga själ, inte låtit dörren stå öppen. Dessutom så var även Liams dörr stängd så jag vet inte riktigt hur Robban tänkte sig att den skulle tagit sig in där. Genom nyckelhålet?
Han såg så klart ingen fågel inne hos Liam och jag konstaterade åter igen att det nog bara var på insidan av Robbans huvud som det kvittrade. Jag hann tänka lite snabbt att jag kanske borde ringa psyket för rådgivning.
Men så öppnade han källaredörren och då blev ljudet uppenbart även för mig. Nu vill jag kanske inte riktigt hålla med om att det var något fint kvitter utan snarare ett skränande. Men ljudet existerade iallafall. Och vi insåg ju båda två att på något sätt hade en fågel, modell större, tagit sig in i källaren. Och även om vi båda är djurvänner så är ingen av oss intresserade av att ha fåglar i källaren. Så vi var ju tvungna att gå ner och få ut den på något sätt.
Precis innan Robban börjar gå ner för källartrappan så vänder han sig lite förvirrat om och söker av hallen och köket med blicken och frågar ”var har vi håven?” Som om vi brukar ha en håv stående där utifall att 🙄 Jag är inte ens säker på att vi ens äger någon håv överhuvudtaget.
På vägen ner för källartrappan grabbar han istället tag i en hockeyklubba och jag blev lite smått orolig över hur han hade planerat att använda den 😳
Jag följde efter honom med telefonen och kameran i högsta hugg. (Ja jag tycker att en kamera var bättre ”vapen” än en hockeyklubba 😆)
När Robban kommer ner för trappan så säger han att det är en stor kråka som sitter där nere och skränar. Där hade du fel Robban. För det första så var det ingen kråka. Det var en kaja. Och för det andra så var det inte en utan TRE.
Dom flög fram och tillbaka och dunsade in i fönstret om och om igen. Vilka korkade djur!!! Om dom har dunsat emot det där fönstret 879 gånger så tycks dom ändå fortfarande tro att det är möjligt att flyga igenom det. 🙄
Dom dunsade mot rutan om och om igen, satte sig sen för en snabb vila innan dom började om igen. Hela tiden med samma verkningslösa resultat. Men skam den som ger sig!!
Jag kan ju dock ha förståelse för deras panik. Dom har flugit in åt helskotta fel och tycks inte förstå att om dom bara tar precis samma väg tillbaka (troligtvis genom skorstenen) så kommer dom ut igen. Men istället får dom se en hotfull man med en hockeyklubba och en som står precis bakom med en kamera. Jag hade nog också kännt mig aningen rädd om jag varit kaja.
Vi fick öppna upp källaredörren och fönster och hjälpa dom att hitta ut igen.
När dom väl kommit ut så hördes ett fasligt skänande utanför. Jag tror att det var kaja 2 och 3 som skällde ut kaja 1 för att han lurat in dom i källaren och nästan riskerat livet på dom alla tre. Alternativt så var dom väldigt upprörda över att dom hade blivit av med sin vän.
För när mitt hjärta hade fått tillbaka sin rätta rytm efter denna dramatiska start på dagen, så gick jag ner i källaren för att slänga in en maskin tvätt. Och vad möttes jag av där? Kaja nummer FYRA!!!
Om jag mot förmodan skulle vilja ha ett husdjur så skulle jag vilja skaffa det själv. Nu har jag, om än ofrivilligt, provat på att ha kajor som husdjur och vet nu med säkerhet att det inte är ett husdjur att föredra!!
0 kommentarer