Blod är INTE tjockare än vatten.

Jag är egentligen helt emot att göra lösenordsskyddade inlägg. Men när jag har ett obeskrivligt behov av att ventilera men samtidigt har folk jag vill ta hänsyn till så har jag inget annat val. Så om du kan läsa det här så är du någon som jag tror att jag kan lita på och som har fått lösenordet. Svik inte mitt förtroende för det gör du bara EN gång!!

Jag är en person som inte är ett enda dugg rädd för att ta saker öga mot öga med folk, men när det finns en risk att det "slår" på en tredje person så väljer jag att låta bli. Och i just detta fallet så skulle det enbart skapa en massa drama och det känner jag inte mig sugen att bjuda på.

Jag undviker helst konflikter. Inte för att jag på något sätt är rädd för dom utan enbart för att jag inte vill eller orkar lägga min energi på det. För en del människor är helt enkelt inte värda varken min energi eller min uppmärksamhet.

Men den senaste tiden så har jag ändå inte riktigt kunnat styra mina känslor. Trots att jag inte bryr mig om vad folk tycker eller tänker om mig så har det på något sätt skapats någon typ av blockering i mig. En blockering i mitt bloggande som gör att jag inte riktigt kan skriva vad jag vill. Och det stör mig.

Trogna läsare vet att jag har mått väldigt dåligt under en längre tid. Det är dock på bättringsvägen och jag har kommit långt i arbetet med mig själv, mina känslor och min sorg. Även om jag vet att just sorgen är något som jag kommer tvingas bära med mig resten av livet. Men jag är på väg att lära mig att leva med den. Inte för att jag vill, men för att jag måste.

Jag har varit ganska så öppen med hur jag har mått. Och det har aldrig varit i hopp om att någon ska tycka synd om mig för det har jag aldrig velat. Utan mer för att försöka få förståelse. Att prata eller skriva om psykiskt mående är av någon anledning "tabu" och det vill jag inte att det ska vara. Så länge det är "tabu" så skapas ingen förståelse. Och utan förståelse så känner den som mår dåligt skam. Eller jag gjorde (och gör) iallafall det.

Under min tid av dåligt mående så är det en del som jag en gång trodde var mina vänner som visat sig vara allt annat än just vänner. För riktiga vänner pratar inte bakom ryggen på varandra.

En del har jag valt att vända ryggen så gott det bara går. Men en del måste jag träffa varesig jag vill det eller inte. En av dom som verkligen  visat vem hon är, är min egen syster!! Ja jag ska inte påstå att det direkt kom som någon överraskning för jag har länge kunnat skymta hur hon egentligen är under den där masken. Men när mamma gick bort så föll masken av helt. Och den falska, oempatiska människan,  som jag så många gånger har sett skymten av, blottades helt!!

Det sägs att blod är tjockare än vatten, men det kan jag intyga att det inte är. Min syster är, till sättet, just en sådan människa som jag inte vill ha i mitt liv!! Jag har inte valt att få henne som syster. Däremot så har jag valt att vända henne ryggen och inte ha henne i mitt liv.

Eller egentligen så har vi på sätt och vis valt bort varandra. Det hände något när mamma gick bort. Jag vet inte vad, men vad det än var så blev min syster sur och slutade att prata med mig. Vad hon är sur för eller vad jag gjort henne har hon inte velat berätta. Så jag har aldrig fått möjligheten att försvara, förklara eller ev. be om ursäkt för vad det nu må vara jag har gjort. Och eftersom hon inte vill berätta så antar jag att det är hennes vanliga avundsjuka som spökar 🙄 Jag har inte ens brytt mig om att fråga vad jag har gjort henne för jag orkar helt enkelt inte med hennes drama.

Hon har alltid varit en oerhört avundsjuk och missunnsam människa. Om mamma och pappa gav henne 500kr och mig 100kr så var hon avundsjuk på min lilla hundralapp. Hon såg bara vad jag fick och aldrig vad hon själv fick. Hon har varit avundsjuk på mig sedan den dagen jag föddes. Det hon egentligen varit avundsjuk på är inte vad jag har eller har haft, utan att jag är JAG. Något som hon faktiskt själv har erkänt. Men istället för att göra något åt det så fortsätter hon bara att förgifta sig själv med sin avundsjuka.

Jag kan inte säga att jag tar åt mig nämnvärt av det hon babblar om bakom min rygg. Jag kan inte annat än att tycka synd om henne. För har man behov av att prata illa om andra så mår man nog inget vidare själv egentligen.

Men samtidigt så har det kommit fram en sak som hon sagt som ändå gjorde något i mig. Jag kan inte säga att det egentligen gjorde mig varken arg eller ledsen. För i mina öron säger det en hel del mer om henne som person än om mig. Men det gav mig ändå en känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på. En känsla som gjort att jag på något sätt har stängt av och stängt in mina känslor och min sorg för mamma. Något som jag vet att jag inte ska göra. När jag stänger av och stänger in så lagrar jag bara. Tills den dag det blir alldeles fullt och jag "spricker" och rasar.

Trots att jag egentligen inte bryr mig om vad andra tycker om mig så vill jag inte att andra ska se på mig på det sätt hon beskriver mig. Det hon sagt (bla) är att jag tycker synd om mig själv för att jag förlorat mamma. Det där är (enligt mig) en riktigt vidrig sak att säga!!!

Jag tycker inte synd om mig själv. Men jag sörjer. Och "felet" jag gjort är kanske att jag varit öppen med det i bla. bloggen. Kanske tycker även andra att jag tycker synd om mig själv?? Kanske ser folk det som att jag gnäller istället för att bara vara öppen och ventilera?

Mamma var min allra bästa vän och jag saknar henne så mycket att det gör ont i hela kroppen och ibland känns svårt att andas!! Att vara helt jävla förtvivlad över att ha förlorat någon som man älskar och som betydde så obeskrivligt mycket, är det att tycka synd om sig själv?? Om mi  syster hade stått mamma lika nära som jag gjorde eller om hon ens hade förmågan att älska så kanske hon också hade förstått vad riktig sorg är?

Detta är, som sagt, något hon bara går och säger bakom min rygg. (Feg som hon är) Och jag försöker skaka det av mig och hoppas att dom hon går och säger så till har förstånd nog att se vilken vidrig sak det är att säga om en sörjande människa. Och att det får dom att se vilken vidrig, empatilös orm hon egentligen är där bakom sin mask av godhet.

Det som gör mig fullkomligt vansinnig och som fyller mig med hat mot henne är att hon även säger så, inte bara om utan till pappa. Hon sitter till och med och hånar honom i hans sorg!! 🤬

Vid något tillfälle när dom har träffats så har hon suttit och räckt över en servett till honom och sagt att han ska torka tårarna och sluta tycka synd om sig själv. Vid ett annat tillfälle så sa hon till honom att han alltid tycker synd om sig själv och att han är som "lille skutt" Han kan vara glad ena stunden för att sen börja spruta ur sig tårar precis som "lille skutt" Tror hon att hon på något sätt bygger en bra relation med sin pappa genom att vara så elak?? Tycker hon att hon på något sätt stöttar pappa i hans sorg? Att håna honom på det sättet sårar. Och det är jag som får sätta "plåster" på såren hon ger honom.

Hur kan man bara bete sig så jävla vidrigt mot någon som, efter 55 år, har förlorat sin fru och livs stora kärlek??  HUR kan man säg så till någon överhuvudtaget??

OM man har upplevt riktig sorg så vet man att det är precis så sorgen fungerar. Man kan skratta och vara "glad" ena stunden för att i nästa sekund bryta ihop. Det är inget man kan hjälpa, inget man väljer, eller ens något man kan rå för eller förhindra. Det betyder att man förlorat någon som betydde oerhört mycket. Inte att man tycker synd om sig själv!!!

Pappa tycker inte synd om sig själv. Men det ÄR synd om pappa!!! Efter 55 år förlorade han sin högt älskade fru. Den fru som han trodde att han skulle leva resten av sitt liv med. Den fru som var hans stora kärlek och trygghet. Utan henne blev allt svart. Plötsligt stod han ensam kvar med alla dom planer, mål och drömmar dom gemensamt satt upp för framtiden. Där stod han ensam med det hus och hem som dom gemensamt har byggt upp men som nu ekar så oerhört tomt utan mamma.  När mamma dog så rycktes allt ifrån honom. Hans livslust och hans trygghet. Kvar stod han och visste inte vad eller hur han skulle göra med allt. Och sorgen var och är enorm!! Han, precis som jag, försöker förstå hur man lever vidare utan någon som betydde så obeskrivligt mycket. Vi båda försöker lära oss att leva med sorgen och saknaden. Försöker göra det bästa av det liv vi måste leva nu, utan mamma. Och vi gör det för mammas skull. Hon vill inte att vi ska vara ledsna och hon vill inte att vi ska sluta leva. Och hon ser och vet att vi inte tycker synd om oss själva. Hon ser och vet att vi sörjer. Många gånger, när jag är irriterad på min systers äckliga beteende, så kan jag nästan höra mamma säga det som hon så ofta sa: "hon är som hon är"

Jag vet, som sagt, inte vad jag har gjort min syster annat än att vara JAG, men just det är jag inte villig att be om ursäkt för. Men av någon anledning så tycks hon njuta av att prata illa om mig bakom min rygg. Jag vet inte om det handlar om att det ger henne någon typ av tillfredsställelse eller vad det är. Men jag bryr mig faktiskt inte nämnvärt om just det. Jag tänker bara att dom som väljer att lyssna och tro på hennes lögner och skitsnack lär väl förr eller senare också se vad hon är för en människa. Och i slutändan så kommer skiten, hon sprider, slå tillbaka på henne själv.

Det som gör mig förbannad är när hon sprider lögner om mig som faktiskt skadar och sårar andra.

Till en har hon bla. stått och sagt att jag har pratat illa om både han och hans familj. Att jag sagt att jag inte vill att dom kommer hem till mig (ändå så är jag så pass korkad att jag själv bjudit hit dom mer än en gång🙄) Jag,  som känner henne, vet ju att hon säger så i hopp om att dom ska vända mig ryggen och istället tycka bättre om henne. Jag förstår faktiskt inte varför hon har så stort behov av att vara den som är mest omtyckt av oss?? Spelar det någon som helst roll vem som är mest omtyckt?? Och om det nu spelar roll.....är det inte bättre då att bara vara sig själv och låta andra tycka om en för den man är?? Blir man mer omtyckt för att man baktalar någon annan??

Att ljuga och påstå en massa saker för att "smutsa" ner mig är väl en sak. Men tänkte hon någonsin på hur den hon pratade till kände sig?? Tänkte hon någonsin på att lögnerna hon spottade ur sig faktiskt kunde vara sårande?? Även om jag skulle ha sagt det hon påstår så borde hon väl tänka på vad informationen gör med människan hon ger den till. Gör den någon som helst annan nytta än att hon själv får stå överst på "prispallen" och bli omtyckt??

Det finns så oerhört mycket mer jag skulle kunna skriva om hur min syster är. Men jag har redan skrivit alldeles för mycket. Det är bättre att var och en får ha eller skaffa sig sin egen uppfattning om henne. Sen kan jag ju bara, för allas skull, hoppas att det inte gör allt för ont den dag dom känner hennes "kniv" i ryggen. För tro mig, den kommer alltid förr eller senare.

Jag gör inte detta inlägg lösenordsskyddat för att min syster inte ska kunna läsa mina tankar och åsikter om henne, för dom står jag för och jag skulle inte ha några som helst problem att säga rakt i ansiktet på henne. Och jag hade inte tvekat en sekund med att göra det, om det inte var för att jag vet att hon hade gett sig på pappa om det.

Att jag lösenordsskyddar är för att inte hennes barn ska ha möjligheten att läsa. För hon är deras mamma och hur vidrigt hon än kan bete sig så älskar dom nog sin mamma och ska inte behöva läsa om henne. Det är bättre att dom är lyckligt "ovetande"

Jag lösenordsskyddar även för att skona pappa. Han tycker redan att det är jobbigt som det är med att jag och syrran inte har kontakt. Även om han önskar att vi kunde ha det så förstår han varför jag inte vill. När jag en gång sa till honom att jag tror att om det inte var för att hon var mammas dotter så hade inte mamma heller velat ha med henne att göra. Då svarade han bara: "Nej det hade hon absolut inte!!" Men även om han själv vet hurdan hon är och även om han förstår att jag inte vill ha henne i mitt liv så vet jag att det skulle göra honom ledsen att läsa det här.  Därav lösenord.

Jag har inte skrivit det här för att på något sätt framhäva mig själv som bättre än henne. Eller för att slänga skit på min syster utan enbart för att ventilera, få skiten ur mitt "system" och försöka häva den "blockering" som på något sätt har fått fäste i mig.

Jag vill kunna skriva vad jag vill i min blogg, sörja och vara öppen med det utan att behöva känna att folk tror att jag tycker synd om mig själv. Jag vill kunna gråta utan att skämmas och jag vill kunna få bara vara jag utan att "folk" ska sprida en massa lögner och snacka skit!!