Varje dag, i varje andetag jag tar och i varje rörelse jag gör så saknar jag min mamma. Hon som var min bästa vän. Hon som jag kunde prata med om allt. Hon som förstod mig och som sa att hon var stolt över mig för att jag vågade vara jag och vågade stå upp för mig själv. Hon som lyssnade och förstod.
Idag har jag saknat henne extra mycket. För idag är det hennes födelsedag. Om inte livet hade varit så förbannat jävla orättvist och den satans cancern inte hade funnits så hade hon fyllt 73 år idag. ❤️
Det finns nog inget jag hellre hade velat än att få möjligheten att fira hennes födelsedag igen….på riktigt. ❤️
Men istället så får jag, även i år, nöja mig med att åka in till hennes grav, hälla ut hennes favorit dryck (Naturell Ramlösa), sätta blommor och tända ett ljus.
Varje år på hennes födelsedag blir saknaden extra påtaglig och jag känner mig skör och nere. Det krävs inte mycket för att tårarna ska komma.
När vi (jag och Robban) hade varit vid graven idag så körde vi därför ut till den som kan vända mitt mående på 2 sekunder. Han som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Mitt lilla lyckopiller, min magiska lilla prins, vår fantastiska Leon 🥰
Han tar inte bort saknaden av mamma, men han hjälper mig att uthärda den. Han får mig att tänka på annat för en liten stund.
0 kommentarer