Jag och Robban har hunnit prova en hel del olika campingar under våra år som campare. Vissa vill man åka till igen. Andra vill man helst bara radera ur minnet.
Förra helgen var vi på Tingsryd resort. Denna helgen hade Robban bokat in oss på Rebecka camping i Ängelholm. I skrivande stund har vi inte hunnit utforska campingen ordentligt annat än genom bilfönstret när vi körde runt på hela campingen och letade efter vår plats. Men allra första intrycket av personalen var iallafall inte speciellt bra.
När vi kom fram till campingen så begav vi oss in i receptionen för att checka in precis som man ska. Robban stegade fram till disken, presenterade sig och sa att vi bokat plats. Mannen bakom disken knappade lite på sin dator, vände sig sen om och raffsade lite i sitt nyckelskåp tills han fick fram den nyckel som skulle passa till elskåpet på den plats vi var inbokade på. Den nyckeln slängde han sen upp på disken. Och på den stod numret på vår plats. Tack och lov får man väl säga. Hade inte numret stått där så hade vi nog fortfarande, förvirrat, cirkulerat omkring och undrat var vi skulle bo.
Ett plastkort slängdes också upp på disken.
Sådana brukar man vanligtvis få som nyckel till bla toaletterna. Så eftersom vi inte hörde så mycket, annat än just ”smacket” som uppstod när det smälldes i disken, så tog vi lite förgivet att det var just ett sådant kort. Robban frågade om vi inte fick två (så att den ena av oss slapp kissa ner sig om den andre var på toaletten och hade lagt beslag på kortet) Men nej det fick vi icke!! OM han hade varit det minsta lilla service minded så kunde han ju ha kostat på sig att berätta arr kortet enbart gick till duschen och att alla toaletter var öppna. Men det, som allt annat, fick vi upptäcka själva.
Robban betalade och jag gjorde mig beredd på det som alltid är min uppgift när vi kommer till en camping. Att titta på campingkartan och lyssna när det beskrivs om hur vi ska köra för att hitta vår plats. Men just som jag gjorde mig beredd och spetsade öronen så ringde receptionistens telefon och han var tydligen klar med oss, för han prioriterade att ta det samtalet.
”Hallao Åke, hur är det?” Skanderade han glatt i telefonen som han dessutom hade på högtalare så att vi med all säkerhet skulle förstå att den där ”Åke” inte var vem som helst utan en betydande vän…… En vän som dessutom betydde mer än en betalade camping gäst!!
På väldigt många campingar så får man ett litet häfte med information om campingen bla dens regler, öppettider osv. På en del campingar får man en halv bok som beskriver sevärdheter och utflyktsmål även utanför campingen. På de allra flesta campingar får man iallafall en karta över campingen där receptionisten service inriktat ringar in platsen och tom. ritar ut vägen man ska köra för att hitta fram till den.
Så verkar det dock inte vara på Råbockacamping!! Men här fick ju receptionisten fullt upp med sitt kompis samtal mitt i incheckningen. Så här spilde man minsann ingen tid på att varken få sina gäster att känna sig välkomna eller underlätta för dom att hitta sin plats bland 500 andra platser. Ingen röd matta och välkomstbanderoll här inte!!
På disken satt en campingkarta fast tejpad. I vanliga fall hade jag tagit förgivet att det var för att den inte skulle blåsa iväg. Men här tydde det mer på att den var fast tejpad för att ingen skulle ta den för att underlätta sitt letande.
Jag försökte expieta mig själv genom att titta på kartan, leta upp vår plats och memorera hur vi skulle köra. Och detta samtidigt som receptionisten fortsatt skrockade högljutt med polaren Åke. Jag sa att jag skulle vilja ha en sådan karta. Det hörde tydligen receptionen som besvärat rotade runt i ett skåp för att ta fram en som han slängde fram på disken. Allt medans han pratade med Åke. Jag tog kartan och återvände ut till bilen. Jag fick misshandla mig själv inombords för att inte be receptionisten om ursäkt för att vi valt just hans camping innan jag gick.
Vi gav oss ut i bilen och körde in på campingen i jakt på vår plats. Jag måste säga att det hade underlättat väldigt mycket om vi hade fått förklarat hur och var vi bäst skulle köra. Kanske hade vi då sluppit köra omkring och störa camping idyllen mer än nödvändigt. Men så arbetar man som sagt inte på denna campingen för prioriterar man att prata med polaren Åke. Så vi fick helt enkelt köra gata upp och gata ner tills vi på egen hand hittade vår plats.
Men när vi väl hittade den så fick vi vagnen på plats. Och innan första stödbenet ens hade vevats ner så gjorde Robban som han alltid gör när vi kommer fram till en camping……..
…….. Han hoppade ur strumpor och skor för att kunna gå barfota.
När vi väl fått ner stödben, rullat ut markisen och fått allt på plats så är det ju ganska så härligt att vara på camping trots allt……. även om man inte blir speciellt välkomnad när man kommer.
0 kommentarer